”Det genomskinliga guldet”

Genom att koppla samman övergödningen i Östersjön med agronomi, kan projektledaren Dennis Wiström vara nått stort på spåren. Om allt går som det ska kan man ha funnit ett sätt för lantbruket att hjälpa till att minska övergödningen i Östersjön.

Dynestadsjön ligger längst in på Gamlebyviken, vilken i sin tur är sammankopplad med Östersjön. Genom att ta det näringsrika vattnet från Dynestadsjön och sprida det på åkrarna i närheten lyckas man slå två flugor i en smäll. Foto: Västerviks Kommun
Dynestadsjön ligger utanför Västervik och är sammankopplad med Östersjön via Gamlebyviken. I och med landhöjningen som skett genom årens lopp har det dock bildats en tröskel vid inloppet till Dynestadsjön, vilket i sig innebär att cirkulationen av vattnet begränsas. I inloppet är det endast 1,5 meter djupt, medan Dynestadsjön är 16 meter djup. Tack vare detta låses vattnet i sjön fast. Resultatet av detta är att Dynestadsjön har kollapsat och blivit helt syrefri från tre meters djup, ner till botten.

Agronomen Dennis Wiström arbetar som projektledare på Västerviks Kommun. Foto: Vilhelm Ektander
För många är Dynestadsjön ett missöde där fiskarna dör och övergödningen tagit ut sin rätt, men för agronomen Dennis Wiström, som arbetar på Västerviks Kommun, skulle en provtagning i sjön vara starten på en ny utmaning.

– Vi var ute förra vintern och tog vattenprover i Dynestadsjön. När vi skickade proverna till labbet, undrade de snart vilket avlopp vi hade tagit prover i, berättar Dennis skämtsamt och fortsätter:

– Det man fann var nämligen att det syrelösa bottenskiktet, från sexton meters djup upp till tre meters djup, innehöll en hel uppsjö av näringsämnen.

Enligt proverna innehåller Dynestad­sjön totalt 26 ton kväve och 3,3 ton fosfor löst i vattnet. Vidare visade proverna på förekomst av både mikro- och makrosämnen samt ingen förekomst av tungmetaller. Då Dynestadsjöns vatten knappt cirkulerar är även salthalten relativt låg. Här såg Dennis en möjlighet och drog snart igång ett projekt tillsammans med SLU, Hushållningssällskapet och två lantbrukare i trakten.

– Tanken med det vi gör är att ta bort näringen från Östersjön, där vi inte vill ha den, för att istället lägga den på åkrarna, där vi vill ha den. På så sätt kan vi använda övergödningen som en resurs, förklarar Dennis.

Sprider supervatten

Genom att bevattna med 100 millimeter av vattnet från Dynestadsjön, ger man växterna 17,2 kilo kväve och 2,1 kilo fosfor per hektar. Foto: Dennis Wiström

Med hjälp av slang, aluminiumrör och en pump på tolv meters djup tar man nu supervattnet från Dynestadsjön och sprider det på åkrarna med en vattenspridare. Samtidigt har SLU påbörjat forskning i Uppsala.

– Med 100 millimeters bevattning från Dynestadsjön får vi ut cirka 17,2 kilo kväve och 2,1 kilo fosfor per hektar. Utöver att åkern både vattnas och ges näring, så renar vi även Dynestadsjön, förklarar Dennis, och fortsätter:

– Skulle vi bevattna 300 hektar med 200 millimeter vatten årligen bedömer vi att det skulle ta ungefär tre år att göra Dynestadsjön helt ren. I realiteten kommer vi dock sprida vattnet på en något mindre areal och i en något lägre mängd, omkring 100 millimeter, över en något längre tid.

Detta år är projektets första år och supervattnet från Dynestadsjön har spridits på en testruta om en hektar. I rutan har både vårvete, korn, åkerböna och vall odlats. Enligt testerna har bevattningen gett positiva resultat på avkastningen på samtliga grödor, dock med allra störst effekt på vallen. Exempelvis gav andra- och tredjeskörden på den konstbevattnade vallen närmare 25 procent högre avkastning jämfört mot en obehandlad ruta.

På grund av landhöjningen har vattnet inne i Dynestadsjön låsts fast, och cirkulationen är mycket begränsad. Tre meter under vattenytan är sjön syrefri och övergödd.grafik: Malin Strandli
– Tittar man på kostnadseffektivitet och hur lite det faktiskt kostar att ta upp kväve och fosfor från Dynestadsjön, så är det här superintressant. För oss har elkostnaden legat på under tre kronor per kilo kväve och utöver det får man en positiv bevattningseffekt, säger Dennis.

I den framtida anläggningen kommer elkostnaden per kilo kväve att vara cirka tio kronor.

Något man ser som en risk med vattnet från Dynestadsjön är effekterna som saltet skulle kunna ge på såväl grödorna som markstrukturen. Då salthalten är relativt låg har man dock ännu inte fått några sådana utslag i försöken. Dock poängterar ­Dennis att strukturkalkning kan komma att behövas som en långsiktig åtgärd för att bevara markstrukturen.

I dagsläget är Västerviks Kommun huvudansvarig för projektet och nästa år kommer projektledaren Dennis Wiström skala upp försöken och bevattna en hel åker. Fortsätter resultaten att vara lika positiva som i år, spekulerar han redan om hur man kan ta nästa steg.

– Fortsätter vårt projekt med framgång, har vi snart räddat Dynestadsjön. Dynestadsjön är dock inte den enda i sitt slag, utan jag tror att flera av vikarna runt Östersjön har stor potential, framför allt då det inte är så hög saltkoncentration där inne, säger Dennis, med stor entusiasm, och fortsätter:

– Utmaningen som driver mig är att se på ett befintligt problem och istället hitta sätt för att göra det till en möjlighet. Dynestadsjön är övergödd med kväve och fosfor, samtidigt som dessa ämnen efterfrågas på åkrarna. Genom vårt projekt får lantbruken viktig växtnäring, samtidigt som Dynestadsjön räddas, säger Dennis Wiström, agronom och projektledare på ­Västerviks Kommun.

Vilhelm Ektander
Vilhelm Ektander
Tel: 070 – 092 20 02
E-post: redaktionen@ja.se

Artikeln publicerades söndag den 09 november 2014

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Kommenterarer till artikeln

Thomas skrev 2014-11-09 14:47:03:

Det är klart att det är en kul idé. Att använda bottenvattnet som gödselvatten.. Men ur miljösynpunkt tveksam och jag undrar faktiskt om man vet vad man gör.... Först så funkar en insjö, som detta måste betraktas vara, på ett speciellt sätt. Det borde vara så även här.... Vår och höst blandas vattnet helt. När ytvattnet får lägre temperatur än bottenvattnet så sjunker ytvattnet och bottenvattnet stiger... Vår och höst. Med syrebrist i bottenvattnet frigörs lagrad fosfor ur bottensedimenten och vattnet blir gödselvatten. Algblomning pågår och syrebrist uppstår när algerna dör och svavelväte frigörs... Detta var problemet i sjö i Schweiz en gång för sextio år sedan... Men då man på den tiden visste hur kemin fungerade i naturen. - utan att behöva ta politiska hänsyn - så gjorde man en enkel åtgärd. Man pumpade ner kalksalpeter ner i bottensedimenten! Alltså inte i ytan och litet hur som helst, utan med slangar hamnade gödseln på botten direkt! Syret i kalksalpetern motverkade svavelväteproduktionen och processen vände. Inget frigjort fosfor uppstod och kvävet dunstade upp i luften då ingen algblomning uppstod. Detta berättade docent Johan Söderström för mig en gång... Enkelt. Men ack så politiskt fel....

Senaste