Ökat intresse för mikronäring

Länge har det varit känt att en planta är i behov en rad näringsämnen för sin tillväxt. Trots att makroämnen, så som NPK, är de som oftast är i främsta fokus, lyfts även vikten av att hålla koll på mikronäringsämnena på sina fält allt mer.

Enligt den tyska kemisten Justus von Liebigs teori, som kom till redan 1855, begränsas en grödans tillväxt av det växtnäringsämne som det råder ett underskott av. Detta brukar illustreras som en tunna, där varje planka motsvarar ett växtnäringsämne och vattnet i tunnan motsvarar avkastningen. Är en planka för kort spelar det därmed ingen roll om man tillför mer av ett annat ämne, utan avkastningen begränsas av den svagaste länken. Illustration: Malin Strandli
Redan år 1855 formulerade den tyska kemisten Justus von Liebig den så kallade ”Minimilagen”, vilken säger att grödans tillväxt begränsas av det växtnäringsämne, både mikro och makro, som det råder underskott av. Denna vetskap brukar ofta illustreras med en trätunna, där varje vertikal bräda illustrerar var sitt växtnäringsämne. Är en av brädorna för kort, på grund av att det råder ett underskott, läcker vattnet i tunnan ur och effekten av de övriga brädorna tappar sin verkan.

I praktiken innebär detta att det inte bör vara någon nytta i att exempelvis gödsla med mer kväve, om det råder en brist på mangan. Växten kan ändå inte tillgodose sig detta. Effekten av bristen blir snarare att det blir ett överskott på övriga växtnäringsämnen, vilket i sig ökar risken för näringsläckage. För att nå full effekt av sin gödsling behöver balansen mellan de olika växtnäringsämnena med andra ord vara rätt.

Mikro i fokus

Att arbeta med mikronäringsämnena är något som i dag i större grad förekommer på bredare front i exempelvis växthusodlingar, snarare än i jordbruket. Dock riktas allt mer ljus till frågan och allt mer lyfts effekterna som kan ges av att något mikronäringsämne ligger under sin gränsnivå i plantan.

För att ta mangan som exempel, innehåller jorden i regel detta. Dock är det inte säkert att det därmed automatiskt är tillgängligt för plantan, utan manganets tillgänglighet för plantan är bland annat beroende av jordens pH-värde. Ju högre pH-värdet i jorden är, desto mindre tillgängligt blir manganet för plantan. Vidare kan exempelvis lucker och lätt jord sänka tillgängligheten. Råder det en brist på mangan i plantan, påverkas bland annat växtens omsättningsförmåga av kväve och plantans tillväxt reduceras.

Ingemar Månsson är vd för analysföretaget LMI. Foto: LMI
Ett annat exempel är bor, som bland annat har inverkan på växtens pollenbildning och frösättning. Råder det en låg bor-nivå påverkas även plantans upptagningsförmåga av fosfor. Liksom mangan, binds även bor i marken vid höga pH-värden.

Mikronäringsämnena är i sig är med andra ord ingen homogen grupp, utan varje ämne har olika funktioner i växten.

Vädret spelar roll

Utöver jordmånen, påverkas plantans åtkomst till växtnäringsämnena även till stor del av den specifika årsmånen som gäller under växtodlingssäsongen. Detta är något som Ingemar Månsson, på analysföretaget LMI, inte kan understryka nog.

– Klimatet styr växtens upptag av näring, mer än vad flera lantbrukare har insett, säger han.

LMI  är en av de företag som utför växtsaftsanalyser. Att göra en växtsaftanalys är ett sätt att ta reda på växtens näringsstatus.

Ingemar berättar vidare att man på analysföretaget kan se ett mönster i de växtprover man får in från flera delar av landet. Ett ­regnigt år sjunker exempelvis bristnivåerna av mangan generellt, medan ett torrt år leder till ökade manganbrister överallt.

Här har växthusodlingarna är klar fördel, då man i större grad har möjlighet att kontrollera flera av faktorerna i sitt växthus. I lantbruket är man dock mer exponerad för väderskiftningar mellan år samt för karaktäristiska variationer inom ett och samma fält.

Att upptäcka en brist

Ett sätt att få reda på de aktuella nivåerna av de olika växtnäringsämnena på sitt fält är att göra en så kallad växtsaftsanalys. En växtsaftsanalys innebär att man skickar växtprov från fältet, vilka sedan analyseras på ett labb. Kostnaden per prov ligger runt 600 kronor. Från labbet får man tillbaka en aktuell specifikation över vilka näringsämnen som håller rätt nivå, vilka som är i överskott samt vilka som det råder ett underskott av.

– Om man upptäcker en brist av ett näringsämne, kan man punktmarkera den bristen genom att applicera bara det ämnet. Det sänker inköpskostnaden, samtidigt som det är ett effektivt sätt att åtgärda bristen på, säger Ingemar.

Vill man använda sig av växtsaftsanalys och tillföra extra mikroväxtnäring under växtsäsongen är det främst bladgödsling som gäller. Positivt här är att en sådan applicering verkar snabbt och direkt. I och med att man sprutar medlet direkt på bladen, undgår man även risken att näringen binds fast i marken, på grund av att denna exempelvis har ett högt pH.

Enligt Ingemar och LMI:s rekommendation bör man genomföra tre tester på fältet varje år, för att på så sätt kunna följa och justera växtnäringsnivåerna under grödans utveckling.

16 näringsämnen

Det finns totalt 16 olika näringsämnen som benämns som nödvändiga för en planta. Dessa indelas i de två kategorierna makro- och mikronäringsämnen. Till makronäringsämnena hör bland annat de välkända NPK, som bekant står för kväve, fosfor och kalium. Vidare ingår även svavel, magnesium, kalcium, kol, syre och väte. De tre sistnämnda görs tillgängliga för växten genom luft och vatten.

Den andra kategorin, kallad mikronäringsämnen, ges generellt inte lika stort utrymme när man pratar växtnäring i lantbruket. I denna kategori ingår mangan, bor, koppar, zink, molybden, järn och klor.

Vilhelm Ektander
Vilhelm Ektander
Tel: 070 – 092 20 02
E-post: redaktionen@ja.se

Artikeln publicerades tisdag den 01 mars 2016

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste