Svältens år 2019

Nej, rubriken utgår inte från dagens förhållanden, men för hundra år sedan hade det varit den dystra verklighet vi stått inför. Idag tar de flesta konsumenter och många politiker maten för given. Inte ens nu, mitt i en katastrofal situation för många i jordbruket, tas situationen på allvar. 

 

Stefan Ljungdahl

Bakgrunden till likgiltigheten är att vi tills för inte så länge sedan hade en mer omfattande livsmedelsproduktion per capita i Sverige och ända sedan andra världskrigets slut har den internationella handeln med jordbruksprodukter avreglerats och effektiviserats. Det lindrar effekterna av regional missväxt. 

I år nosar vi bara lite på vår sårbarhet. Vi kan tack vare importerad energi (drivmedel), importerad eko- och mineralgödsel, importerade växtskydds- och insektsmedel, fungerande elförsörjning med mera, ändå skörda en del på den mark vi odlar och upprätthålla den mesta djurhållningen. Frihandeln hjälper också till att kamouflera vår sårbarhet eftersom avsaknaden av tullar håller nere kostnaden för importerad mat och foder.

Tyvärr tror jag att effekterna av årets torka framför allt på individnivå, men även för jordbruket som helhet, blir stora. Det är extremt viktigt att allt som redan nu kan göras för att mildra konsekvenserna för enskilda företag och företagare, blir gjort. 

Svårast är läget för den för naturen och växtföljden så viktiga betes och vallbaserade djurhållningen. Vi ser på de flesta håll i landet nedvissnade betesmarker och en mycket liten förstaskörd. Det i kombination med återväxt som knappt kunnat börja än och en förestående brist på halm, i spåren av svårt torkdrabbade spannmålsgrödor, är en ”perfekt storm”.

De flesta svåra år brukar någon del av vårt mycket avlånga land vara mindre drabbat och grovfoder kunna köpas från andra områden. Så ser det inte ut i år. Även våra grannländer har drabbats svårt av torkan och har inte mycket att sälja. Grovfoder är också mycket dyrt att frakta så även om det i teorin går att hitta partier att köpa utomlands så är det i praktiken ogenomförbart med den relativt låga lönsamheten vi har i svenskt jordbruk.

Nötköttsbranschen står inför en potent dubbelsmocka. Efter bra år med höga priser på slaktdjur har man kramat prisnivån hårt och istället för att riskera ett lägre pris har en slaktkö, ett levandelager byggts upp. Det kan vara rätt om man vet att det bara är en tillfällig puckel man jämnar ut. Det var redan före torkan tveksamt om det var en tillfällig puckel man jämnade ut med slaktkö eller om man helt enkelt upprätthöll ett artificiellt marknadspris.

Nu vet vi att läget inför höstens behov för vissa att slakta ut djur, som man inte har nog foder till, är det sämsta tänkbara. Konsekvenserna av att ha skjutit ett levande­lager framför sig, är mycket negativa när det blir torka. Här krävs rejäla akuta krafttag för att inte marknaden för slaktdjur av nöt ska kollapsa, alternativt prima djur behöva gå till destruktion.

Nötkött måste exporteras och den inhemska konsumtionen stimuleras. 

Min bedömning är att det ett politiskt normalår inte hade gått att få så mycket politiskt stöd i denna situation, men nu är det inget normalår. Vi är mitt uppe i en av de mest osäkra valrörelserna på flera decennier. Effektiva påtryckningar kan ge resultat. Vi behöver politikernas stöd. Det finns flera åtgärder som är i deras hand, om viljan finns. 

Möjliga verktyg är bland annat: 

  • transportstöd för inköp och import av grovfoder för eget bruk
  • konsultcheckar för ekonomisk rådgivning och utfodringsplanering 
  • statliga garantier, för ökad skuldsättning till följd av torkan
  • stoppa tillfälligt det offentligas inköp av importerat kött

För att få till konkret hjälp behöver alla hjälpa till att skapa opinion, att lyfta torkans konsekvenser i media. Det finns gott om miljöskäl som kan motivera ovanstående åtgärder. Det är valrörelse, det får man utnyttja.

Stefan Ljungdahl

 

Artikeln publicerades onsdag den 11 juli 2018

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste

Medlidande – inget hållbart argument

Vi sitter runt köksbordet och äter middag. Den gigantiska dagstidningen täcker halva bordsskivan och medan någon försöker läsa i den pratar resten av familjen högt och mycket. Plötsligt hyschar pappa och säger till oss barn att vara tysta. Vi vet vad som väntar – ännu en tråkig väderrapport på radion. ”Tänk när jag blir vuxen, då ska jag aldrig mer lyssna på en enda meteorolog”, drömmer jag mig bort. 

Kommentera