Vad är det hållbara i att inte kunna föda sitt eget folk?

Det här är texten som jag hoppats slippa skriva. När okunskapen i samhällsdebatten blir för stor rinner bägaren dock över.

Stefan Ljungdahl

Sverige är ett litet land, inte sett till ytan, men vår åkerareal är försumbar, i ett internationellt perspektiv. Utöver vår odlingsvärda åkerareal har vi möjlighet till mycket naturbetesmarker. För inte så många decennier sedan hade vi väldigt mycket naturbeten och utängar varifrån vi hämtade foder till djuren. De markerna har vi dock i huvudsak låtit förskogas och den processen fortgår i detta nu.

Tack och lov är vi inte heller så många invånare i Sverige. Även vår befolkning är försumbar, sett i ett internationellt perspektiv. Det bådar gott för vår möjlighet att leva här i ganska god harmoni med naturen. Vårt klimat, våra vidsträckta skogar och tillgång till rent vatten och ren energi ger oss, återigen i ett internationellt perspektiv, unika möjligheter att bygga ett samhälle i god harmoni med naturen och rent av hjälpa andra mindre lyckligt lottade länder med försörjning, genom till exempel livsmedels-, trävaru- och bioenergiexport.

En mindre del av befolkningen, här kallad ”de inbillat goda” har varit väldigt framgångsrika i att sprida en bild av att i princip all mänsklig aktivitet är av ondo för naturen och därmed i förlängningen för samhället. I denna iver skonas inte heller de mest basala aktiviteter som produktion av mat, material för att kunna bygga skydd eller få fram energi till att hålla oss varma och kunna laga mat.

Det görs ingen av avvägning mellan samhällsutmaningarna och ingen värdering av vilken mänsklig aktivitet som är livsnödvändig och vilken som är en lyx. De inbillat goda klarar sällan att skilja på koldioxid som ingår i det naturliga kretsloppet och koldioxid från fossila bränslen. Därmed blir debatten och åtgärderna ofta absurda. Avsaknaden av perspektiv gör att det goda offras framför det onda. Svensk livsmedelsproduktion slår vi själva ut, till förmån av import av livsmedel som producerats på ett så icke hållbart sätt att det i en nära framtid kan leda till vår egen död, genom till exempel antibiotikaresistenta bakterier.

De inbillat goda ser dock den minskade aktiviteten i Sverige som något gott. Nyckeltalen för mänsklig påverkan jämfört med om människan inte fanns pekar i rätt riktning. Jag tror dock inte att det finns ett folkligt stöd för en nollvision för mänsklig påverkan. De flesta vill leva. De flesta vill dessutom ha mer av det mesta.

För en meningsfull debatt och samhällsutveckling krävs det ledare som vågar säga ifrån. Ledare som kan skilja livsnödvändig aktivitet som livsmedelsproduktion från import av plastleksaker från Kina. Ledare som förstår och vågar stå upp för att vi inte gör något framsteg genom att exportera våra utsläpp och öka vårt bidrag till utvecklingen av antibiotikaresistens genom att slå ut vår egen fina animalieproduktion.

De inbillat goda vill att vi ska äta vegetariskt eller veganskt. Helst ska det vara ekologiskt producerat. De har aldrig ett trovärdigt svar på var växtnäringen ska komma ifrån, när vi inte får använda handelsgödselmedel och inte heller hålla husdjur. De som förespråkar vegetarisk kost med ägg och mejeriprodukter, har aldrig ett vettigt svar på vad vi ska göra med köttet från djuren som producerar äggen och mejerivarorna. Ej heller har de något svar på vad som ska hända med tjurkalvarna och tuppkycklingarna. Herrar varken värper eller ger mjölk. Hen är ännu ett okänt begrepp bland djuren, även om det sannolikt finns rapporter från någon väldigt certifierad högskola om motsatsen.

Göteborgsvarvet krävde i år att funktionärer skulle ta av sig tröjan som visade att de hörde till arrangemanget, om de åt kött. Den invändning från lantbruket som hördes var att det var mobbning. Inte ska vi behöva ta på oss en offerkofta för att kunna få fram en poäng i den skeva debatten om inbillad hållbarhet, med de inbillat goda?

De inbillat goda återfinns nu överallt i samhället. De har inga lösningar, men de är kungar av problematisering. Till och med genom direkt lögn sprider de sina budskap från myndigheter, universitet och riksdagens talarstol. De måste avkrävas svar. De leder vårt samhälle i en mindre hållbar riktning där vi som kollektiv blir fattigare. Till negativ nytta för miljön.

Ett exempel på hur osaklig kommunikationen även från våra universitet har blivit, är rapporten "Så upprätthålls den svenska överproduktionen av kött", som Uppsala Universitet publicerade den 21 maj 2018. Arbetet med rapporten borde såklart ha stoppats redan i tanken, eftersom redan rubriken är en lögn. Det finns ingen svensk överproduktion av kött. Det finns ett överskott av import av kött producerat utomlands, på ett mindre hållbart sätt. Bakgrunden till det är att svensk animalieproduktion slagits ut, offrat på de inbillat godas altare. Med negativ effekt för både svenskarnas och Jordens välstånd, som följd.

Låt oss på allvar göra upp med de inbillat goda. Låt oss bättre lyfta fram fördelarna och hållbarheten med svensk mat. Vi måste våga ta för oss och styra debatten i en mer saklig och konstruktiv riktning. Det duger inte att känna sig mobbad.

Stefan Ljungdahl
Stefan Ljungdahl
Tel: 019-16 61 34
E-post: stefan@ja.se

 

Artikeln publicerades onsdag den 30 maj 2018

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Senaste