”Vem är det som kör egentligen?”

krönika: Nytt år, nytt decennium och vi går mot ljusare tider. Eller? Året 2020 är då jag kommer ha pluggat färdigt, vad detta nu ska innebära…

Och ännu en avslutad jul med allt som hör den till eller nästan, ingen snö förstås. På Ica har vi haft extrapris på dansk fläskfilé och oxfilé från Tyskland och båda sålde som smör i solsken. Så ännu har inte alla som borde förändrat sina köpbeteenden. Nyhetsrapporteringar om översvämmade åkrar och fortfarande låga grundvattennivåer varvas med dödsskjutningar runt om Uppsala. Vad har detta gemensamt? Det är ingen som kör. Precis som i Kalle Anka på Julafton när Långben hoppat bak i husvagnen och Musse ställer frågan - vem är det som kör?  Ja om ingen sätter sig bakom ratten snart, så finns det stor risk att vi kör den här planeten utför stupet, eller åtminstone mot fler krig och konflikter och mer brist på mat och vatten. 

Har arbetat min femte jul på Ica men hann alltså lagom hem till Kalle Anka och liksom många andra åt jag för mycket julmat. Julen är den högtid då en bondes levebröd uppmärksammas, även om tofu, quorn och haloumi nu i allt större utsträckning trängs med den svenska julskinkan på kassabandet.  Kanske är det tack vare rapportering om kritiserade bedövningsmetoder vid slakt av grisar under senhösten som förlett detta eller också den redan rådande trenden att minska köttätandet för att ”rädda klimatet”.

Det finns många dilemman med den mysiga julen och det flådiga nyåret. Vi konsumerar för mycket, en hel del av det vi konsumerar är dåligt för miljön och mycket kastas.  Ingen är felfri, inte jag heller. Själv inhandlade jag en onödig jultröja, trots att jag vet att textilindustrin är en av de värsta branscherna för planeten och människorna som arbetar i den. Dock var det det enda jag köpte och den kommer att användas i många år framöver. Budskapet på tröjan ”Make love, not lutfisk” gav många ett skratt på julaftonskvällen och det är inget som kostar planeten något.  Hade också möjligheten att välja en annan jultröja med budskapet ”We are friends, not food” men tror knappast det hade givit lika många skratt i vår familj. 

Jag tycker det är bra att ställa sig kritisk och vilja förbättra. Även om svenskt kött har högt anseende när det kommer till djurvälfärd och djuretik, vilket ofta är de starkaste säljargumenten, skulle jag vilja slå ännu ett slag för dess låga klimatpåverkan och den höga kvalitén i hela kedjan.  Jag tycker det är en brilliant idé av Jennifer Johansson, också studentkrönikör, att råda lantbrukare att besöka slakterier för att se att deras fina djur tas om hand lika väl där som hemma på gårdarna. Djur är mat, men de är också lantbrukarnas vänner fram tills dess. 

Vem bär då ansvaret för att vi konsumerar ”rätt” saker? Att inte konsumera alls, vore kanske det absolut bästa? Livsmedelskedjorna har ett ansvar, men tar de sitt? Politikerna har ett ansvar, men verkar inte inse det.  Lantbrukarna har ett ansvar men hur långt sträcker det sig? Vi konsumenter har också ett ansvar men tar det uppenbarligen inte fullt ut. Vad ska jag då göra som är inblandad i alla led? Det återstår att se när Agronomringen sitter på fingret i juni, men till dess är det bra om några andra kunde styra. 

Jag ställer mig hoppfull till mina nyutexaminerade klasskamrater, att någon av dem snart kommer vara med och börja styra. Låt 2020 bli året vi alla tar ansvar och utbildar våra medmänniskor i vad som är rätt och fel och hur livsmedelskedjan hänger ihop. Och att fler sätter sig i förarsätet, så att inte framtiden blir som Musses och Långbens förarlösa resa på julafton, utan styrning.
 

Kerstin Gauffin 

Artikeln publicerades torsdag den 23 januari 2020

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste