Vår tid är nu

Krönika: Nu är det över en månad sedan jag packade mina tillhörigheter och begav mig norrut med en försiktig känsla av plikttrogenhet, kanske är det nu tillåtet att känna en begynnande optimism kring utsikterna för Sveriges livsmedelsproduktion och dess framtid.

 


För oss lantmästarstudenter, som redan dras till det praktiska arbetet av naturen, väcker vårens framfart en ännu större lust efter hembygden och allt vad grönskan medför till gårdens dagliga drift. Efter SLU:s beslut om fortsatt utbildning på distans, dröjde det inte länge innan korridorsrummen ekade tomma och klassrummet förflyttades till traktorhyttar och mjölkgropar. Ett förverkligande, om man så vill, av en ständig önskan om att få förena praktik med teori.

Att befinna sig på gårdsnivå i dessa tider kan liknas vid att stå mitt i stormens öga. Nyheter, restriktioner och rekommendationer basuneras oavbrutet ut över radion men det dagliga arbetet fortgår precis som vanligt. Det har det alltid gjort och kommer också att fortsätta göra, så länge det finns människor att föda. Vi livsmedelsproducenter har fortsatt att producera under såväl krig, naturkatastrofer, finanskris och pandemier som när vi själva drabbats hårdast av krisen. Huruvida regeringen bör klassa livsmedelsproducenter som samhällsviktiga är en icke-fråga och det krävs ingen pandemi för att fastställa detta faktum.

Det är intressant hur en global kris sätter saker och ting i perspektiv för samhällsmedborgarna. Vårdpersonalen hyllas till skyarna och benämns som hjältar trots att de precis som vi arbetat minst lika hårt och under samma ekonomiska press tyngda av bristfälliga arbetsförhållanden likväl innan som efter krisens slut. Det heter att vi lever i osäkra tider, människor brottas med en ständig rädsla för att förlora sina jobb och det rådande ekonomiska läget går inte att förlita sig på för varken företag eller privatpersoner. ”Välkommen till livet som lantbrukare” skojade min far när vi drack förmiddagskaffe häromdagen, ”så har hela mitt yrkesliv sett ut”.

”Kampen mot vädret, längtan efter rätt mängd sol och regn, i rätt proportioner, vid de rätta tidpunkterna. På det hänger alla jordbrukares liv och lycka, och så har det varit i årtusenden”, skriver Magnus Västerbro i sin bok Svälten om hungeråren 1867–69 som formade Sverige. En tid av fullkomlig kris som skapade klyftor och formade hela den svenska samhällskroppen. 150 år senare står vi öga mot öga med ett annat sorts nödläge och kanske är nu upplysningens tid kommen. Flygplatserna ekar tomma, människorna i New Delhi vaknar för första gången på flera decennier upp till en klarblå himmel och Sveriges beredskap och självförsörjningsgrad ifrågasätts mer än någonsin.

I krisens kölvatten lockar rädslan för pandemins slutgiltiga utfall fram ett nästintill primitivt beteende hos människor. Storstadsborna flyr mitt i vårvintern till glesbygden där de återfinner kontakten med naturen. Matbutikerna töms på mjöl och andra basvaror samtidigt som det googlas ”hur gör man en surdeg” mer än aldrig förr och vana flygresenärer tvingas, om än motvilligt, upptäcka den digitala mötesvärlden. Kön ringlar sig lång utanför Arbetsförmedlingen och här står vi med 8000 lediga tjänster i jordbrukssektorn och känner oss säkrare än någonsin på att livsmedel är just det – medel för att leva. Ett medel, som inte kommer ur intet, utan som produceras både dag och natt under alla årets dagar och olika förhållanden. Det ovärderliga i denna process har alltid funnits inneboende i förgångna generationer av lantbrukare och kommer göra oss och kommande yrkesutövare sällskap. Kanske finns nu all anledning att tro att den i framtiden kommer att värderas högre, även av våra konsumenter.

 

Katarina Wolf

 

Artikeln publicerades fredag den 22 maj 2020

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste