Vem bestämmer vem det är som har rätt att vara bonde?
Krönika: På 60-talet premierade lantbruksnämnden ett urval av gårdar som kunde få bidrag för investeringar samt låga räntor på sina lån. Dessa gårdar rustades upp i koncentrerad rationalisering (KR) medan granngårdarna många gånger fick stänga ladugårdsdörrarna och arrendera ut marken. Efter inträdet i EU, blev betesputsen ett verktyg för att den bortvalda bonden fortsatt kunna ha kvar marken och ta igen jordbruksstödet. Vilket har lett till ytterligare svårigheter i norrländska bygder att utvidga produktionsgårdarnas arealer.
Det sägs att det finns fina förutsättningar för att producera framtidens mat här i Norrland. Från Jämtland i söder och upp till Tornedalen och finska gränsen i norr. Trots dessa lovord om förutsättningar, saknas det emellanåt medel. I fjol var det 11 sökande av startstöd i Västerbottens län varav det endast fanns ekonomiska medel för fem bönder. I den period det går att söka i år, finns det bara ekonomiska medel för tre bönder. Startstöden går att sökas under två år, vilket gör att flera av dessa sökande mest troligt kommer stå utan det ekonomiska medlet.
Jag har inte sökt något startstöd, för jag är inte bonde på pappret. Men jag funderar över hur de val och handlingar vi gör i dag påverkar vår framtid. Det är logiskt att tänka att startstöd inte ska vara det som avgör om vi har bönder här eller inte. Men rent praktiskt, så förstår jag varför det finns de bönder som behöver förlita sig på det stödmedlet för att få sitt företag att gå ihop de första åren. De pengarna borde vara till för en rationalisering eller miljöomställning men de kanske är lika viktigt att det kan få gå till att ge en skälig inkomst till bonden. För ska vi ha bönder här i framtiden, är bonden den vi borde vara rädda om. Och konsumenten borde därmed vara beredd på att betala i alla fall, en större del av vad maten kostar att producera.
Om det nu finns så fina förutsättningar här i norra Sverige, så kanske vi också måste ge bönderna möjligheter att använda dem. Tidigare i år tillsatte den svenska regeringen ett livsmedelspolitiskt råd för att ta fram livsmedelsstrategi 2.0. I det rådet saknas det helt representation från de norra delarna av Sverige, vilket ses extra tråkigt då vi har dessa förutfattade förutsättningar här. När också övriga Europa står i brand, skenande temperaturer, extremväder och krig borde en stark livsmedelsproduktion i Sverige inte bara ligga i Sveriges prioritet utav även EU:s. Något vi svenskar borde beakta inför stundande EU-val.
Många konsumenter tror i dag att vi har för många bönder, att det brukas mer mark och används fler djur än någonsin. Men det är snarare tvärtom, det största hotet för att kunna nå Europas (bl.a Agenda 2030) miljömål är att vår svenska landsbygd växer igen.
Och det finns bara en lösning på en igenväxt landsbygd och den stavas möjligheter till aktiva bönder.
Ina Holmgren
