”Jag har alltid velat vara hemma”

När beslutet om investeringsstöd kom sade Oscar Eriksson upp sig från jobbet som grävmaskinist för att jobba heltid hemma på gården. Efter en lång byggprocess så huserar han och sambon Madeleine Henningsson i dag 120 tjurar i det nya stallet. 

På gården i Munktorp utanför Köping bor Oscar och Madeleine tillsammans med deras barn Svea och Frans. Oscar är uppväxt på gården, som tidigare varit en ren spannmålsgård. Viljan att utöka fanns, men det var svårt att få tag i mer mark och därför valde paret att satsa på nötkött.  

– Jag var rätt trött på att jobba utanför gården, då jobbade man borta på dagarna och hemma på kvällarna. Det var mycket. Nu är det bättre. Jag har alltid velat vara hemma, men jag hade 70 hektar spannmål och det är svårt att få tag i jord här och vara spannmålsbonde, säger Oscar och tillägger:

– Sen tycker jag det är kul med djur och det blir en helhet. Det behövs lite naturlig gödsel på jordarna, för att få lite högre mullhalt, och få in vallen i växtföljden. 

Lång byggprocess

Hösten 2019 bestämde sig paret för att satsa och ansökte om investeringsstöd, men inte förrän november 2020 fick de svar att det beviljats. 

– Så det tog drygt ett år i handläggningstid – det var hemskt. Men då var det bara att börja på. Jag körde grävmaskin på heltid innan, men sa upp mig när vi fick investeringsstödet, berättar Oscar.

Under våren 2021 påbörjade de bygget. De har byggt allting själva, men på grund av att övriga lantbruket behövde skötas samt att priserna på material steg och Oscar fick ta en del grävjobb så drog bygget ut på tiden. I januari 2023 stod stallet äntligen klart.

– Jag gjorde allt själv från grunden, det tog lång tid och var ganska tråkigt. Men vi fick också mycket hjälp av familj och sista månaderna hade jag en granne anställd här som hjälpte mig. Och då blev det riktigt roligt. 

Underlätta arbetet

Det blev en hall från Bruksbalken som är 60x15 meter, plus ett foderbord på 2,5 meter. Tjurarna går på djupströbädd och närmast foderbordet finns en fyra meter bred skrapgång där man valde att sätta en utgödslingsskrapa. 

– Så vi slipper köra med traktor och de håller sig renare om klövarna. Man tjänar väl något kilo halm om året iallafall, säger Oscar.

– När den är sönder eller det är för kallt, då tar det mer tid. Så den är vi riktigt glada över, det var en bra investering, tillägger Madeleine. 

Målet har hela tiden varit att bygga upp en lättskött gård. Oscar påpekar dock att de flesta stall för tjurar är ganska lika, och att det gäller att hitta små lösningar som passar på gården och  som underlättar ens eget arbete. De har bland annat precis byggt en skopa till utfodringen som är hydrauldriven med skruv.

– Jag kör ut fodret med traktor och gripskopa. Alla frågar varför jag inte köpt fullfodervagn, men då krävs det lite mer tid. Vi är liksom ensamma, har två små barn, 150 djur och Madeleine jobbar heltid. Då tar det ändå tid att sitta och blanda. Då är det lättare att bara kasta åt dem med traktorn. 

Men fullfodervagn är en investering som finns i planerna för framtiden.

– Då kanske man kan öka djurantalet lite till, för då kommer alla alltid åt bra foder. Nu kör jag ut kross två gånger om dagen, och då är det ju några krakar som alltid kommer sist och kanske blir utan, säger Oscar.

Allt som allt tar den dagliga skötseln av djuren ungefär två timmar.

– Så det går rätt fort. En timme på morgonen och en på kvällen. Så det är lättskött. Och jag försöker verkligen komma ifrån allt kroppsarbete. 

Bygga en fålla

På frågan om det är något de velat gjort annorlunda svarar Oscar att han saknar någon bra lösning för när han ska ta ut djur till slaktbilen. 

– Arbetsmiljön är inte den bästa då. Jag har grupper om 25, och vi skickar mellan fem och tio åt gången. Då ska man in och hämta ut dem på morgonen. 

– Och ofta gör du ju det själv, och det är ju lite otäckt, säger Madeleine.

Oscar har en tanke om att bygga någon typ av inhägnad på ena hörnet för att kunna sortera ut djur redan kvällen innan. 

– Så att man kan göra det i lugn och ro, kanske när de står och äter. Det här var något jag tänkte på när vi byggde, men då är det så mycket annat att tänka på.

Det är stora djur, och du jobbar mycket ensam. Hur tänker ni kring det?

– Jag har otrolig respekt för dem. Men när man går här inne varje dag så vet man ju vilka som är mer eller mindre spattiga. För det är alltid någon i varje grupp. Men om vi ska åka iväg så är det inte jätteroligt att ta hit någon som ska gå där inne som inte känner djuren. Sen har jag aldrig på mig lurar för att kunna ha koll, säger Oscar. 

Kött- och mjölkras

Paret har valt att köpa in både mjölkras- och köttraskalvar. 

– Det som är bra med mjölkrastjurar är att man sprider ut slakten lite, så man får in lite pengar på helåret. Och inte bara en klumpsumma, säger Oscar.

Mjölkraskalvarna köps in från en mjölkgård i närheten, som de har bra kontakt med. Köttraskalvarna köps in via Scans förmedling, men de letar efter en gård som de kan köpa även de kalvarna ifrån. 

– Då skulle man kunna göra som vi gör med mjölkraskalvarna nu, att vi kan ha en dialog om det är något. Exempelvis om de börjar bli sjuka kan de vaccinera eller liknande. 

I dag är det den gamla ladugården som fungerar som mottagningsstall, men planer finns på att bygga ett nytt. 

– Framför allt för att kunna öka djurantalet. Men också för att det vi har nu är väldigt tungjobbat, det går åt alldeles för mycket tid på få djur. Sen såklart för att höja smittskyddet och få en rationellare lösning för när kalvar ska in och ut, och man ska tvätta. Jag tror man kan få dem att växa lite bättre också. 

Katastrofskörd

Oscar och Madeleine producerar allt foder själva, utom det koncentrat som mjölkraskalvarna får. Men just fodermässigt blev det ingen drömstart på livet som köttproducent, då förra årets skörd varken levde upp till förväntad kvalitet eller kvantitet. 

– Fodret är A och O. Förra året var bedrövligt, vi hade katastrofskörd på allt – både spannmål och gräs. Vi lider ekonomiskt av det nu, säger Oscar.

– Det gjorde att djuren inte har växt, så vi har inte kunnat skicka till slakt som vi velat. Plus att det blev prishöjningar på gödsel och diesel, och att vi inte hade halm så det räckte. Då kostade det därefter, säger Madeleine. 

Byggt tidigare

Men trots en lång byggprocess och en tuff start så ångrar Oscar att de inte byggt tidigare. 

– Här har det alltid funnits mycket jobb utanför lantbruket. Så jag är uppväxt med att man jobbar borta mellan 07-16, och sen ska man vara bonde. Det har legat mig lite i fatet. Det finns inte heller så många djurgårdar som byggt. På andra ställen där det finns mer gårdar finns kanske också en tro att ”kolla där bygger grannen, då kan jag också bygga”, säger han och tillägger: 

– Sen har jag inte vågat. Nackdelen i dag är att man måste bygga så stort för att klara sig, det här är egentligen för litet om man ska vara hårddragen ekonomiskt sett eller om man ska kunna stå emot svåra år. 

Oscar tillägger även att han tycker att det är mycket motvind för just nötköttsproduktionen i dagens debatt, vilket han tycker är synd.

– Jag är ingen klimatförnekare, men ibland kan det bli att vi faller på knä för aktivister. Ibland försöker någon branschorganisation lyfta något positivt, men ofta drar vi på oss ett skynke att vi är dåliga. Vi backar och säger att vi bara gör fel, istället för att trycka på att vi behöver ha mat. 

Han lyfter mjölkraskalvarna som ett exempel. 

– Mjölkrastjurarna är ju egentligen en restprodukt. Så någon ska ju ta hand om dem också, så det inte blir som förr när man slog ihjäl dem. Det behöver inte bara vara svart eller vitt. Till syvende och sist så är det enda vi har gemensamt att vi måste äta. Vi i lantbruket ska inte skämmas så mycket!