Men vad vill du människa?
Historiskt sett har det nog i efterkrigstid inte varit så belönande att vara konkret. Det rimmar inte med Jante och svensk tradition av konsensus och tyst diplomati. Vi har fostrats till och/eller helt enkelt vant oss vid att serveras och nöja oss med svammel. Men det duger inte.
I denna tid, som sägs vara populismens glansdagar, borde rädslan för att våga tycka något konkret vara mindre. Konkreta budskap belönas. Till och med om budskapet bevisligen är felaktigt vinner de tyvärr respekt hos många.
I Jordbruksaktuellt nr. 1 2024 titulerades ledaren: De låga förväntningarnas fördärv. Den handlade om att vi inte får nöja oss med att vara eller låtsas vara bäst i klassen, alltmedan svenskt jordbruks betydelse minskar. Minskad svensk produktion kan aldrig vara en framgång.
Vi måste ha mycket högre förväntningar på oss själva. Vi måste också ha mycket högre förväntningar på branschens företrädare, på ledarna som ska inspirera och konkret leda oss till framgång.
Som missbrukare av lantbruksmedia, både tryckt och digital, slås jag av hur få texter av branschföreträdare som visar vad de konkret vill. Det är gott om vackra ord, svepande formuleringar och väletablerade floskler om vår förträfflighet och enorma möjligheter. Men det saknas ofta både VARFÖR och HUR vi ska göra. Det saknas ofta till och med information om VAD konkret det är vi uppmanas att göra. Att vi ska ta tillvara på möjligheter har vi förstått, för länge sedan.
Ställer vi för låga krav på det vi läser och dem vi lyssnar till?
Som rastlös själ kan jag känna mig lätt bedragen när jag läst en intetsägande text eller lyssnat till ett intetsägande föredrag. Varför skrev personen texten? Varför höll personen föredraget? Vad ville hen uppnå?
Vi står vid en brytpunkt där många värderingar sätts på prov. Det är stora frågor om allt från internationell konflikthantering till solidaritet kontra egoism i jordbrukspolitiken vid eventuell utvidgning av EU.
Vi måste också bestämma oss: Tror vi på biologiska kretslopp? Finns det gröna och svarta kolatomer, med helt olika ”egenskaper”?
Ska vi köpa stadens problemskrivningar och springa på alla bollar till bidragspengar och nya affärer, som ett (falskt) erkännande av jordbruket som klimatproblem kan ge? Eller är det kontraproduktivt och vi i stället ska stå upp för fotosyntesen och det gröna kolets naturliga kretslopp?
Vi behöver få veta vad folk står för. Vad de tror på och hur de konkret vill göra för att ta svenskt jordbruk till en annan nivå.
Var inte en del av ”De låga förväntningarnas fördärv”. Ifrågasätt det du läser och hör. Ställ följdfrågor.
Mig kan du ifrågasätta på stefan@ja.se,
0733-67 38 50. Vi hörs!
Stefan Ljungdahl