Får vi det spannmålspris som vi förtjänar?

Ledare. Debatten om det svenska elpriset går sedan länge het. Priset någon maximalt är beredd att betala för en kilowattimme från ett elområde (vanligen land) blir lite förenklat normen för priset för alla sålda kilowat­timmar. Med en mer internationaliserad, sammankopplad marknad har priset blivit högt.

För spannmål gäller det motsatta: på en internationaliserad och mer sammankopplad marknad har priset för alla sålda kilo i praktiken blivit det lägsta som någon är beredd att sälja för.

Många ekonomer invänder sannolikt och säger att spannmålspriset är ett marknadspris där utbud och efterfrågan möts. Och att det är oförmågan att lagra el och begränsningar i överföringskapacitet som är en viktig förklaring till skillnaden i prissättning. För spannmål är dock platsen där utbud och efterfrågan möts förvillande lik det lägsta pris någon är beredd att sälja för.

Varför är det så? Finns det något vi kan göra åt det?

Spannmålsodlare odlar sin mark. Punkt. Producenter av väderoberoende el producerar inte utan täckning av de rörliga kostnaderna.

I båda fallen är priselasticiteten hos slutkunderna låg. Konsumenterna köper i huvudsak sin mat oavsett priset och elkonsumenterna köper i huvudsak sin el oberoende av priset.

Spannmålsodlarna är små och många, de dominerande elproducenterna är få och enorma företag. Dessutom kompliceras marknadsdynamiken för elen av nätbolags monopol. Det är lite som om det bara var en aktör som fick distribuera spannmål i ett geografiskt område.

Varför det är som det är, är såklart intressant. Men mer intressant är om det går att påverka framåt.

Differentiering: Så länge den internationella handeln är fri är det väldigt svårt att få till betydande mer­betalning. Norge har långt ifrån frihandel med mat. Bara därigenom lyckas de hålla en helt egen, högre prisnivå. Samtidigt har de byggt in en väldigt hög produktionskostnad och höga matpriser.

Differentiering är en väg, men frustrationen över låg merbetalning för kvalitetskoncept är stor.

En given väg till högre spannmålspris vore på en ­sluten marknad att minska produktionen när inte köparna vill betala för sig. I dagsläget är inte den svenska marknaden sluten och viljan att odla är större än tron på signalvärdet i att odla mindre. Det är sannolikt en korrekt analys.

Sitter vi fast i en olöslig ekvation?

Det mest prisdrivande vore såklart om alla odlare inom ett marknadsområde inte sådde om kalkylen inte håller. Men nu är vårt marknadsprisområde världen exklusive Norge, Schweiz och några andra länder. Alla gillar att odla, alla vill ha bidrag till de fasta kostnaderna även om de inte helt täcks och alla hoppas att kalkylen ska se bättre ut vid skörd än vid sådd.

Kanske är statsstöd den enda vägen för bättre ekonomi i spannmålsodlingen i år. Det börjar bli bråttom för spannmålspriset att stiga i linje med kostnads­ökningen. Vi har bara en dryg månad till skörd. Samtidigt är ökade statsstöd en sjukdom där odlare i olika länder har olika stöd men säljer sin vara på samma marknad. Det blir lätt en tävling mot botten för spannmålspriset.

Vad tänker du om spannmålsmarknaden? Finns det någon uppenbar väg till bättre lönsamhet i odlingen? Kom och diskutera med oss på Borgeby Fäldagar, veckan efter midsommar. Det blir kul!

Stefan Ljungdahl