DEBATT - "Lantbruket kan inte åläggas krav att kompensera för minskning av biologisk mångfald"

Naturvårdsverket arbetar med en vägledning om ekologisk kompensation. Från att tidigare främst ha använts vid exploatering av skyddade områden, vill man öka användningen i icke skyddade områden. Intensifieringen av livsmedelsproduktionen har lett till att åkermarken blivit en grön öken, vilket skulle kunna föranleda tankar om ekologisk kompensation.

En sådan tankegång kommer i det följande visas vara fel. Att syftet med en åtgärd har betydelse för effekten, visas i Jordbruksverkets nyligen släppta rapport ”Näringsavskiljning i anlagda våtmarker i jordbruket”.

1. Människan har för sin överlevnad funnit föda och skydd i naturen. Att hon nu har förmåga att förändra naturen för att den bättre ska passa henne, ändrar inte syftet – att finna föda och skydd. Genom hennes förmåga att förändra naturen, har hon också skärmat sig från den. Hon har förlorat förståelsen för livsvillkoren i naturen, även om dessa speglas i den civiliserade världen. Hennes framgång grundas i förmågan till specialisering och fördelning av arbetsuppgifter, vilket lett till att endast några procent av befolkningen står för produktionen av livsmedelsråvaror. Trots att populationen ökat kraftigt sedan hon började använda fossil energi, har intensifieringen av lantbruksproduktionen medfört svagt ökande arealer för livsmedelsförsörjning. 1960-2010 ökade världens befolkning med 125%, jordbruksmarken med 10%. Däremot används väsentligt större arealer i annat ekonomiskt syfte, vildmarken försvinner. I det här landet finns ingen ekonomiskt outnyttjad yta, varje kvadratmeter nyttjas antingen för civilisation, produktion av råvaror, rekreation eller ”kompensation” för dessa.

2. Jordbruk innebär att koncentrera de för människan intressanta arterna – arter som hon ska äta, använda till foder eller annat – och att stävja konkurrerande arter. Följden blir en förändrad biologisk mångfald. Genom hennes förmåga att förändra de fysiska förhållandena, har denna förändring accentuerats. Det rationella tänkandets inriktning på ökad avkastning och minskat spill, gör att arter som utnyttjat spillet trängs undan. Det har fått till följd att nyttiga arter, som pollinerande insekter, också försvinner. Insikten av de negativa följderna för livsmedelsproduktionen, har tvingat fram ett intellektuellt tänkande som vidgar förståelsen för hur naturen fungerar.

3. ”Civilisering”. Till de mest arttäta ytor hör de östgötska ekhagarna. De artfattigaste ytorna är asfalt, betong och metall. Storstädernas mångfald av människor från olika världsdelar torde höra till de populationer, som har störst genetisk variation. Likväl är den genetiska variationen närmast obefintlig bland asfalt, betong och metall. För även om det bor många människor i civiliserade områden, kan de inte leva av den biologiska produktionen där, det finns ingen. Sedd som biologisk mångfald, må människan räknas på den åkerplätt där maten produceras. Även de arter som lever av den civiliserade människans spill räknas där. Dessa grå öknar upprätthålls av människan, lämnar vi dem så invaderas de av annat liv.

4. De grå öknarnas hot mot den biologiska mångfalden är, att de utbreder sig så att populationer isoleras och genetiskt degraderas. Utbredningen är en följd av ökande befolkning och ekonomi, så inskränkningar är svåra att genomföra så länge dessa faktorer består. Koncentration kan vara ett sätt att begränsa utbredningen, men samtidigt höjer insprängda grönområden livskvaliteten. De tjänar också som refuger för arter som lever av spillet. Till spill räknas således också grönområden. Att öka det gröna inslaget i de grå öknarna riskerar bakslag, då civiliserade människor har svårt att acceptera naturens ordning i sin vardag.

5. De gröna öknarna har ett annat problem, nämligen att upprätthålla de ekologiska funktioner som är nödvändiga för bibehållen produktion. Att förändra de fysiska förhållandena i annat syfte än att upprätthålla dessa funktioner är förkastligt, då varje minskning av koncentrationsgrad kräver att ytterligare areal tas i anspråk. Särskilt måste nämnas de inskränkningar för åkermarkens avvattning som införts och som riskerar att förvärras av tillämpningen av EU:s vattendirektiv, påspätt med civilisationens bristande ansvar för sin vattenavledning.

6. Att kompensera för förlust av biologisk mångfald vid civilisering går inte, för det finns ingen biologiskt oanvänd mark att ersätta den med, naturen finns överallt annars. Att försöka kompensera civilisering genom att ändra de fysiska förhållandena på en plats förutsätter ett värderande – något som är naturen främmande. Tanken med kompensation är att köpa sig fri, en fåfäng tanke. Om man för att stilla samvetet ändå vill göra en kompensation för civilisering, kan en sådan aldrig utföras på mark för livsmedelsproduktion, då blir nettovärdet negativt. En åtgärd i de gröna öknarna som syftar till att öka den biologiska mångfalden i stället för att upprätthålla de ekologiska funktionerna, ger effektivitetsförlust – jämför Jordbruksverkets rapport.

Det ovanstående resonemang visar, är att lantbruket inte kan åläggas krav att kompensera för minskning av biologisk mångfald. Däremot är det lämpligt att fortsätta använda den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP, för att styra mot ett upprätthållande av ekologiska funktioner. Landets livsmedelsförsörjning är ett allmänt intresse som överskuggar alla andra. De som ställer krav på – eller inför – regler som minskar landets livsmedelsproduktion till förmån för naturskydd, ägnar sig åt grönmålning.


Göran Rudbäck
Bonde
Artikeln publicerades torsdag den 04 juni 2015

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste