DEBATT: Svenskt jordbruk måste vara lokalt

I den nyligen tillsatta landsbygdskommittén betonas vikten av att forma ett hållbart jord- och skogsbruk för att stärka landsbygden och Sverige. Jordbrukspolitiken verkar dock knalla på i sina gamla industrihjulspår och fokuserar på konkurrenskraft till varje pris. Men det är något helt annat än ett livskraftigt lantbruk och en levande landsbygd.

Konkurrenskraftsutredning som presenterades i våras föreslog bland annat att stegvis ta bort svenska krav på djur- och miljöskydd. Vidare föreslog man satsningar på export av svenska livsmedel. Det senare upprepas ofta av jordbruksminister Sven-Erik Bucht som i anfall av hyperoptimism kallar maten "det nya stålet". Men vart leder den utvecklingen?

Det storskaliga lantbruk som växer fram bidrar allt mindre till samhället. Trots en fantastisk ökning av produktiviteten är jordbrukets förädlingsvärde i dag inte större än på femtiotalet; från 1993 till 2010 sjönk t.ex. jordbrukets bidrag till BNP från 18 miljarder till 10 miljarder kronor.  Lantbruksföretagen använder stora mängder insatsmedel som konstgödsel, diesel, bekämpningsmedel, maskiner, konsulter och kapital. Väldigt lite är lokalt eller ens nationellt producerat och det betyder att bidraget till den lokala ekonomin är mycket litet. Eftersom gårdarna är så få och behöver så litet arbetskraft, utgör de inte längre underlag till skolor, vårdcentraler och övrig nödvändig samhällsservice.

På många platser kan lantbruket inte ens hålla igång sin egen infrastruktur i form av exempelvis kunnig arbetskraft, rådgivning, service, växtförädling, slakterier och mejeri. Jordbrukets rationalisering motsvaras av en liknande utveckling inom livsmedelsindustrin och de processerna förstärker varandra. Den snabba takten i utslagningen av mjölkgårdar och Arlas globala strategi är bara två sidor av samma sak.

Besöker man några av de mest konkurrenskraftiga jordbruksområdena i världen, ser man samma mönster där, fast ännu tydligare. På den amerikanska prärien och i Brasiliens Mato Grosso breder enorma fält ut sig med ensidiga odlingar av majs och sojabönor. Det är jordbruk som kan konkurrera på den globala matmarknaden men där landsbygden nästan är död och småstäderna är spökstäder.

Stora delar av svenskt jordbruk kan inte tävla på världsmarknaden även om vi tar bort alla regler som innebär högre kostnader för svensk mat, eftersom andra faktorer som klimat och markstruktur spelar större roll. Och om vi bara bryr oss om att tävla på världsmarknaden glömmer vi allt det andra som jordbruket producerar, som Håkan Henrikson, och Christel Gustafsson från Jordbruksverket konstaterar I en debattartikel i Land 3 juli. I stället borde tyngd läggas på att skapa ett verkligt livskraftigt jordbruk, ett jordbruk byggt på de lokala förutsättningarna och den lokala marknaden, ett jordbruk som värnar om den biologiska mångfalden och landskapet såväl som den lokala ekonomin. Vi hoppas att de tankar som uttrycks i direktivet till landsbygdskommittén utvecklas och även når jordbrukspolitiken och livsmedelstrategin.

Ann Helen Meyer von Bremen är journalist och författare med mat och jordbruk som inriktning.

Gunnar Rundgren är jordbrukskonsult och författare. 

Jordbruksaktuellt
Tel: 019-16 61 30
E-post: redaktionen@ja.se

 

Artikeln publicerades onsdag den 22 juli 2015

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste