Stefan Ljungdahl
Jag får många brev och samtal från folk som känner sig orättvist behandlade av Länsstyrelsers kontrollanter. Det är inte oväntat att de som är satta att kontrollera lagar och förordningar, speciellt i det absurt komplexa systemet för ersättningar till jordbruket, blir mål för kritik. 

I min roll som chefredaktör är dessa ärenden ofta svåra att bedöma sakligheten i. Det handlar vanligen om ord mot ord och eventuella bevis är sedan länge borta. Försiktighetsprincipen får mig att ofta avstå från publicering av kritik mot myndigheters kontrollanter, eftersom jag inte kan verifiera riktigheten i en parts version.

Nu har dock bägaren runnit över. Det går inte att tiga. Länsstyrelsen i Skåne har i många år stått i epicentrum för kritiken mot djurskyddsinspektörer. Det är både ett välbefolkat och jordbruksintensivt län, så det är inte så konstigt att många samtal handlar om Skåne. När de beslutade att aktivt delta i inspelningen av programmet Djurskydds­inspektörerna som sändes i TV4, så var vi många som blev både förvånade och bedrövade över sammanblandningen mellan känslig myndighetsutövning och kommersiell TV. Även om personerna hos vilka inspektionerna genomfördes hade möjlighet att neka till deltagande, så är de såklart i ett tydligt underläge. Produktionsbolaget och djurskyddsinspektörerna har kunnat förbereda sig bättre och har sista ordet i klippning och medverkar utifrån en maktposition i form av sitt ämbete.

Inför årets djurskyddsinspektions-tv så har Länsstyrelsen Skåne tagit en lite mer passiv roll och programmet heter nu Djurskyddarna. Istället har det extremt omdebatterade företaget Djurambulansen i Skåne fått en mer framträdande roll.

Det kan såklart vara positivt att en myndighet är öppen med sin verksamhet, för att förebygga, informera och bygga en relation med medborgarna baserad på ömsesidig förståelse och förtroende.

Många jordbrukare har haft känslan av att Djurskyddsinspektörer haft en egen agenda och inte bara neutralt verkställt det som högre beslutande organ ålagt Länsstyrelserna. Denna misstro slog ut i full blom vid skapandet och bemanningen av Djurskyddsmyndigheten, som tack och lov snabbt lades ned som egen myndighet.

Djurskyddsinspektörerna i Skåne har startat en Facebook-sida som ”…berättar om arbetet på djurskydds – och veterinärenheten på Länsstyrelsen Skåne.”. Där bekände enhetschefen för Djurskydds – och veterinärenheten nyligen färg. I en debattråd som han inledde med ”Vad händer med reklamen för Bregottfabriken ifall man får igenom kraven på att slippa beteskravet för mjölkkorna? Ska de filma korna inomhus då? Eller kanske sluta göra Bregott?” hann han argumentera emot en förändring av beteslagen, såga försöken inför eventuellt införande av ett djuromsorgsprogram för grisar samt meddela att folk inte skulle bry sig om ifall han drev politisk kampanj på sin arbetstid, då han minsann var hemma magsjuk och debatterade på sin karensdag.

Det är fullkomligt oacceptabelt att chefen för Djurskydds – och veterinärenheten uttrycker sig på detta sätt. Det undergräver myndighetens förtroende.

Givetvis är det bra att myndigheter inte är slutna och har en dialog med medborgarna. Det är också bra att de ger uttryck för sina erfarenheter av och synpunkter på hur regelverk fungerar, men det ska de göra i sin organisation och till sina huvudmän, i detta fall vanligen Jordbruksverket. Jag kan efter enhetschefens uttalanden på Länsstyrelsen Skånes Facebook-sida förstå de som påstår att enhetschefen har en egen agenda och jag saknar förtroende för att det inom Landsbygdsavdelningen finns ett fungerande chefsskap. När jag sökte enhetschefens chefer för en kommentar, så ringer istället den sjukskrivna enhetschefen själv upp för att förklara sig. Han säger bland annat:

 – Vi har inte uttryckt en åsikt i en riktning alls.

Vi vill höra vilka åsikter folk har.

Det låter bra, men rimmar illa med det jag nyss läst. Han fortsätter:

 – Jag kan tycka att det finns ett stort värde i den svenska beteslagen. Jag ser ingen problematik i att vi kommunicerar för beteslagstiftningen och mot djuromsorgsprogrammet för gris.

Den mycket omdebatterade diskussionstråden raderades snabbt. Eftersom även myndigheters Facebook-sidor omfattas av offentlighetsprincipen och ska diarieföras så antar jag att Länsstyrelsen i Skåne ändå kan lämna ut den. Om de saknar den, så kan de ringa mig.

Stefan Ljungdahl
Stefan Ljungdahl
Tel: 019-16 61 34
E-post: stefan@ja.se

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste

Vem bestämmer vem det är som har rätt att vara bonde? 

Krönika: På 60-talet premierade lantbruks­nämnden ett urval av gårdar som kunde få bidrag för investeringar samt låga räntor på sina lån. Dessa gårdar rustades upp i koncentrerad rationalisering (KR) medan granngårdarna många gånger fick stänga ladugårdsdörrarna och arrendera ut marken. Efter inträdet i EU, blev betesputsen ett verktyg för att den bortvalda bonden fortsatt kunna ha kvar marken och ta igen jordbruksstödet. Vilket har lett till ytterligare svårigheter i norrländska bygder att utvidga produktionsgårdarnas arealer. 

 

Kommentera