KRÖNIKA - Tackor tackar inte tacksamt

Ibland misstänker jag, rent av är övertygad om, att jag bara är en höbalsbärare för mina djur.
Bräkanden när tackorna ser mig är antagligen utskällningar, där de undrar varför jag är två minuter senare än vanligt. Höet är faktiskt jättegammalt, det har legat fram sedan igår, byt!

Lars Wilderäng

Mer och mer hö ratas, och från de dagliga givorna blir allt mer över i takt med att fåren spenderar mer tid betande osynligt gräs, samtidigt som värmen minskar deras energibehov.

En dag kommer de rata höet helt, och inte ens gå in nattetid. Fast de kommer fortsätta vilja ha de små givorna med kraftfoder i form av okrossat havre jag fortsätter att ge dem. Om inte annat för att få dem att följa hinken när de ska flyttas mellan olika hagar, eller när de rymt hem och betar på gräsmattan eller bland odlingarna. Hinken fyller även sin funktion för att prägla lammen på mig som människa, även om givorna bara är för tämjning.

Numera får jag ge dem havregodis även på betet. Jag har nämligen slutat med EU-stöden. Det har blivit betydligt enklare att flytta fåren nu, när hinken även får användas i hagarna med särskilda värden. Även lammen blir enklare att få riktigt tama, när veckorna på särskilda värden kan få kompletteras med någon näve godis.

Men just nu gror otacksamheten hos tackorna. Jag håller fortfarande kvar vid vintern och har inte minskat givorna grovfoder tillräckligt än. Kanske drömmer jag om den där sista köldknäppen, eller så är det övervintrad nostalgi från vinterns utfodring. Nästa vecka kommer jag nog släppa fåren på riktigt bete. Det gröna gräset i hagarna intill vinterhagen.

Så slipper tackorna var otacksamma.

Lars Wilderäng