Skattehöjningen större än satsningen

Det känns uttjatat att ifrågasätta Livsmedelsstrategins förträfflighet, men i december presenterades handlingsplan del 2. Den ska bland annat leda till ökad konkurrenskraft, sägs det. Men konkurrenskraftsförsämringarna för jordbruket är fortsatt större än förbättringarna. Det bör vi tala mer om.

Handlingsplan, del 2 innehåller bidrag till verksamheter i livsmedelskedjan om 122 miljoner kronor per år. Det mesta går till myndigheter och en del till rådgivningsorganisationer.  Vid årsskiftet reducerades återbetalningen av dieselskatten med ett liknande belopp och ovanpå det så höjdes dieselskatter även genom andra mekanismer.

Man kan säga att primärjordbruket genom högre dieselskatt nu finansierar åtgärderna i Livsmedelsstrategins handlingsplan del 2. Pengar tas alltså från gårdarna och ges till myndigheter och rådgivningsorganisationer.

Jag vet mycket väl att statens ökade skatteintäkter från dieseln, som behövs för vår matproduktion, inte är öronmärkta för livsmedelsstrategins bidrag till myndigheter, men det gör inte jämförelsen mindre relevant, bara mer obekväm för den som vill hylla Livsmedelsstrategin.

Exporten av svenskproducerade varor och tjänster har de senaste åren fått en kraftig konkurrenskraftsförstärkning genom den rejält försvagade svenska kronan. Nu stärks specifikt grisbranschen även av svinpestens utbredning främst i Asien. Inte ens dessa starka faktorer har fått jordbrukets produktion att lyfta.

Vi måste fråga oss hur det är möjligt att det inte är en jätterusch för oss. Det säger en hel del om vitaliteten i svenskt jordbruk.

Det finns absolut hopp och är lättare än vad många tror att på kort sikt gynna svensk jordbruksproduktion. Men då måste fokus från offentligt håll vara på förenklingar och verklig förstärkning av den internationella konkurrenskraften. Branschen själv måste jobba mycket bättre med produktutveckling och export.

Livsmedelsstrategins åtgärder ska vara långsiktiga och målen är satta till 2030. Det finns många bra åtgärder i handlingsplanerna för Livsmedelsstrategin och en del mer tveksamma. Med nuvarande politik där medel tas från gårdarna och satsas i offentliga utredningar och innovationsprojekt längre fram i livsmedelskedjan, behöver man dock ställa sig frågan vem som är kvar på gårdarna 2030.

Det krävs redan idag en helt annan övergripande jordbrukspolitik än den som regeringen och Livsmedelsstrategin levererar.
 

Stefan Ljungdahl

Artikeln publicerades onsdag den 15 januari 2020

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste