Trumf eller Svarte Petter

Storbritannien har lämnat Europeiska Unionen. Trista ord att skriva, men så är det. Sitter nu britterna med trumf eller Svarte Petter? Ja, den frågan ställer sig säkerligen de brittiska lantbrukarna. Har någon svaret och vart tar EU vägen nu?

Storbritanniens utträde har länge rört upp känslorna både i EU-byråkratin och i nationell politik. De senaste veckorna har en del spektakulära uttalanden gjorts om EU:s vägval framåt. När Storbritannien nu lämnat EU står Sverige mer ensamt.

Lantbruket är extremt beroende av politiska beslut. Kalkylerna för de mer extensiva produktionsgrenarna är mycket beroende av ersättningar från EU och nationella ersättningar. Bland annat därför måste vi intressera oss för och lägga oss i utvecklingen av EU.

Jag älskar tanken bakom EU, som ett samarbetsorgan för fred, frihet och välstånd. Jag ogillar starkt utvecklingen av EU till ett överstatligt organ med EU-parlamentariker som vill ge sig själva överstatlig makt på flera eller rent av alla politikområden.

Härskare, vare sig demokratiskt valda eller självutnämnda, har aldrig under någon längre tid hållit fingrarna borta från jordbruket och matförsörjningen. Med dagens i västerland problematiserade relation till maten och fördummade miljödebatt, kan vi räkna med omfattande politisk inblandning i våra agrara aktiviteter framgent.

Vad vill då EU-parlamentarikerna att EU ska vara, frihet för folk och företagare eller hård politisk styrning på ”den rätta vägen”? Låt oss se till två fascinerande utspel den senaste tiden.

Vid en mottagning hos Bund für Ökologische Lebensmittelwirtschaft, BÖLW under Grüne Woche (gröna veckan) i Berlin sa EU:s nya jordbrukskommissionär Janusz Wojciechowski att han vill se ekologiskt jordbruk som norm. Han vill att EU:s jordbrukspolitik möjliggör en kraftig utveckling för ekologisk produktion. Vad man tycker om det är såklart subjektivt, men uttalandena andas inte fritt val och kan ses som en kraftfull indikation om vad som kan komma att prioriteras i ersättningssystemen.

Jag tror att de flesta svenskar, inklusive jag, har ganska dålig koll på hur makten i Europaparlamentet egentligen utövas. Vi röstar på ledamöter från partier vi känner till nationellt. Hur de nationella partierna och ledamöterna organiserar sig och utövar sitt inflytande i parlamentet, vet vi mindre om.

Den lite mer intresserade känner till att de svenska partierna i Europaparlamentet ingår i någon politisk grupp, sammansatt av representanter från många länder. Det är lite som EU-partier uppbyggda av nationella partier.

Guy Verhofstad heter en av de mer högljudda och mäktiga EU-parlamentarikerna. Han leder det europeiska politiska partiet Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE) som i EU-parlamentet ingår i Gruppen Förnya Europa (RE), den tredje största gruppen i europaparlamentet. I denna grupp ingår svenska Centerpartiet och Liberalerna. Han var även EU-parlamentets samordnare i Brexit-förhandlingarna.

Under den sista Brexitdebatten i europaparlamentet tillkännagav han att han vill reformera EU så att inget mer land ska kunna lämna EU och inget land ska kunna förhandla om sin avgift till EU eller förhandla om undantag från EU-lagstiftning.

Jag vill inte måla fan på väggen, men det är viktigt att vi inte lutar oss tillbaka och tror att vi ska få bruka vår jord och skog som vi vill, om vi inte aktivt allierar oss med andra än till exempel Guy Verhofstads gäng. EU har blivit en enormt mäktig organism med flera ledare som vill ta den absoluta makten över oss och vårt gröna företagande. Vill vi inte det, så är det elfte timmen att agera.

Är det vi som är kvar i EU eller britterna som sitter med trumf? Det avgör vi. Låt inte slumpen avgöra det.
 

Stefan Ljungdahl

Artikeln publicerades onsdag den 12 februari 2020

Kommentera

Läser in facebook-kommentarer...

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste