”Som man sår, får man skörda”

Krönika: Då jag visste att tiden skulle vara knapp inför deadline av min sista krönika, med tentor och exsamenarbete hack i häl, påbörjades denna tidigt. För tidigt har det visat sig. Jag hade skrivit om konsekvenserna av den epidemi vi nu skådar runt om i världen, men det jag skrivit är redan passé. Det som fortfarande är aktuellt är att jag avslutat min sista kurs i skolbänken efter 18 år i skolan och att Sverige saknar något så väsentligt som självförsörjning. 

En kurs jag har varit mer glad åt än många andra “ute” på SLU, är en kurs i politik och förvaltning. Ni kanske undrar varför jag citerar “ute” på SLU. Jag skulle vilja påstå att detta “ute” är det nya inne, i vart fall om man ser till Uppsala läns översiktsplan över området där SLU ligger, där man planerar fortsatt bostadsbyggande på den bästa åkermarken. Det är långt ifrån optimalt i mitt tycke. Att påstå att människor inte vill bo på höjden, kan vara ett av de mer tveksammaste argumenten för att ta odlingsbar mark i anspråk. Titta bara på storstäder som New York och Los Angeles där folk ändå verkar vilja bosätta sig. 

Ni vet lika säkert som jag upphovet till EU:s gemensamma jordbrukspolitik, ett freds- och säkerhetsprojekt där man ville säkra livsmedelsförsörjningen inom Europa efter andra världskriget. Idag har EU och Sverige delade maktbefogenheter över jordbrukspolitiken i Sverige. Det vill säga, Sverige kan enbart besluta om sådant som EU inte redan har beslutat om. Haken är dock att europeiska medel endast går att ta del av om det inte finns lagstiftat nationellt. ”Too bad” för Sverige då, som har de i särklass strängaste reglerna i världen för djurhållning, antibiotika, växtskyddsmedel, livsmedel och koldioxidutsläpp. Vilket gör att EU:s gemensamma jordbrukspolitik och budget inte kommer duktiga, svenska bönder till gagn fullt ut, eftersom dessa förbättringsområden redan täcks av svensk lagstiftning. 

Det är dock tack vare EU-inträdet, som svenskt jordbruk och en viss självförsörjning överhuvudtaget existerar idag. Ett svek av riksdagen som 1990 beslöt sig för att avreglera jordbruket och den inhemska produktionen, liksom att man trettio år senare fortfarande inte riktigt verkar förstå vidden av misstaget genom att mest “prata” om en livsmedelsstrategi, hittills knappt värd namnet. Det var efter “flyktingkrisen” 2015, om man nu vågar påstå att det var kris, som insikten verkade nå fram till regering och riksdag om att det nog kunde var bra att höja Sveriges beredskap där även självförsörjningen möjligen kunde ha en plats. Man beslutade om en livsmedelsstrategi som skulle främja svenskt lantbruk och svenska livsmedel och sedan hände ingenting. Därefter kom torkan 2018 som en liten ”reminder” om att det nog vore bra att stötta det svenska lantbruket. För att sedan ”rubb-It-In” ytterligare en gång med FN’s IPCC:s rapport, om att andelen hållbart jorbruk i världen, där Sverige ligger i toppen, måste öka. För att nu en fjärde gång med Covid-19, påminna oss om vikten av en nationell beredskap tillika självförsörjning. Hur många gånger ska det krävas innan detta lagstadgas och förverkligas?? Förhoppningsvis är det kanske i kölvattnet av Corona som förutsättningarna för förändring finns en gång för alla. Nu har man på mycket kort tid visat handlingskraft och lyft upp vård och omsorg och andra samhällsviktiga funktioner till en nivå värd namnet. 

Låt oss hoppas att insikten om att säkra självförsörjningen nu övergår i verkstad med samma kraft så att inte livsmedelsstrategin fortlever som en verkningslös pappersprodukt. Att hyllorna i matvarubutikerna som nu ekar tomma, förvisso mest på toapapper som vi tack och lov är självförsörjande på, blir en ögonöppnare om vikten av självförsörjning. För oavsett om Corona stänger våra gränser eller om EU öppnar sina, kommer mat på bordet vara det enda som betyder något i slutänden. 
 

Kerstin Gauffin

Artikeln publicerades onsdag den 22 april 2020

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste