Han tror att barkborren kommer ödelägga naturreservatet

För snart tjugo år sedan löste länsstyrelsen in Peter Erikssons granskog. Nu är barkborren på väg att sätta tänderna i de 62 hektaren naturreservat norr om Uppsala.

 

Peter Eriksson har klivit in i kanten av Rävkilarnas naturreservat, där många av granarna är angripna eller dödade av granbarkborren. Skiftet i bakgrunden är Peters och det har han låtit avverka dels i förebyggande syfte. Foto: Pierre Kjellin


När Peter Eriksson de första åren efter millennieskiftet fick veta att 32 hektar skog på hans dryga 200 hektar stora fastighet skulle bli naturreservat så var länsstyrelsen redan i slutskedet av planeringen.

– Det var en tjänsteman på länsstyrelsen som ringde mig och sade att de ville komma ut och titta på skogen. De sade aldrig någonting om sina reservatsplaner, men jag hade mina misstankar efter att ha fått indikationer på detta av företaget som skulle utföra en avverkning på min fastighet, berättar Peter Eriksson.

Då kom de första tecknen

För fyra-fem år sedan började Peter se de första tecknen på det han anade skulle kunna bli ett hot mot hans angränsande granbestånd; granbarkborren hade angripit granar i utkanterna på de delar av reservatet som gränsade mot ett hygge. Han har flera gånger informerat länsstyrelsen, som svarat att man ska ta en titt på skogen och utreda lämpliga åtgärder.

– Min bestämda uppfattning är att det bara är en tidsfråga innan stora delar av reservatet är angripet av barkborren. Vi har ju haft en extremt varm vinter – en varm eller torr sommar, sedan är granarna här dödsdömda, säger Peter när vi står i alldeles intill hygget på hans mark som gränsar mot reservatet i öster.

I vintras upptäckte Peter angripna granar på sin mark i anslutning till reservatet men eftersom granarna står i en nyckelbiotop gjorde han en samrådsanmälan till skogsstyrelsen för att avverka all gran i det området.
 

Peter Eriksson skalar av en bit bark på en av många döende eller döda granar i kanten på Rävkilarnas naturreservat, som gränsar till hans marker.

”Man hade kunnat skapa större naturvärden”

Om Peter Eriksson hade fått behålla marken istället för att släppa den till ett reservat hade han avverkat granskogen och satsat på mera tall och löv i ett framtida bestånd.

Peter Eriksson, som till vardags jobbar som konsult i byggbranschen, vill inte bara trygga framtida inkomster från slutavverkning i sitt skogsbruk. Han är också mån om att föryngra med rätt trädslag på rätt marker.

– Där jag avverkat på mellanmarker, där får det komma upp både gran och tall och även löv, säger Peter.

Om Peter hade fått behålla de 32 hektar skog som istället omvandlades till naturreservatet Rävkilarna så hade han ersatt den slutavverkningsmogna granskogen med ett mera blandat bestånd, med både gran, tall och löv. Peter ställer sig frågande till vad det är för naturvärden som länsstyrelsen ser i den helt grandominerade skog som nu växer i reservatet:

– För det första har den här skogen kommit upp efter en avverkning. Men som du ser så växer det knappt nåt på marken eftersom det är tät oröjd granskog – det finns i princip inget löv och knappt någon markvegetation alls. Jag tror jag hade kunnat skapa större naturvärden i framtiden om jag hade fått ta ned granen, som ju ändå kommer stryka med på grund av barkborren, säger Peter och tillägger att han även hade kunnat tänka sig teckna ett naturvårdsavtal med länsstyrelsen.

Det 62 hektar stora Rävkilarnas naturreservat norr om Uppsala består till stor del av självföryngrad granskog som kommit upp efter slutavverkning för över 70 år sedan och som aldrig gallrats eller röjts, berättar Peter Eriksson, som fick släppa till 32 hektar av sin skog till reservatet.

”Det är skötselplanen som styr”

Det är skötselplanen och syftet med reservatsbildningen som styr vad man kan vidta för åtgärder mot granbarkborren, förklarar Per-Ola Borgestig, handläggare på länsstyrelsen.

I vissa naturreservat står det i skötselinstruktionerna att de ska lämnas till fri utveckling och då är det svårt att till exempel avverka barkborreangripna granar. I reservat där reglerna och skötselplanen medger så tas barkborreskadade granar bort i den mån vi har resurser och tid för det, förklarar Per-Ola Borgestig, handläggare på länsstyrelsen i Uppsala och som haft kontakt med Peter Eriksson om Rävkilarnas naturreservat.

– Vi erbjöd Peter att lägga ut fångstvirke i kanterna på hans mark som gränsar mot reservatet, men det var han inte intresserad av. De forskare vi har pratat med har pekat på fångstvirke som ett alternativ. Vi tittar också på ett alternativ som vi kallar för ”sök och bark”. Det innebär att man fäller granar där man ser att barkborreangrepp är på gång, och så barkar man träden. De barkade träden blir helt enkelt en barkborrefälla. Men hur stora resurser vi kommer att ha tillgängliga för att jobba med detta är högst oklart, så som läget ser ut nu.

Hur ser ni på många skogsägares uppfattning att de barkborreangripna naturreservaten är ett problem i bekämpningen av granbarkborreangreppen?

– Generellt så har vi haft en diskussion med forskarna här i Uppsala, och deras uppfattning är att reservaten här i Uppsala län har väldigt liten påverkan när det gäller granbarkborrens spridning i stort. Men naturligtvis kan det vara områden lokalt där barkborren drabbar både reservaten och intilliggande skog. Sedan kan man sällan fastställa varifrån angreppen av granbarkborren kommer ifrån, eftersom angreppen från den är så spridda i landskapet.

Går det att ändra i skötselplanen för ett naturreservat i efterhand?

– Ja, skötselplaner går det att ändra i, men själva beslutet där man har slagit fast syftet med reservatsbildningen är väldigt svårt att ändra.

Och hur går man då tillväga för att ändra i ett beslut?

– Man måste anföra skäl till varför detta bör ske. Detta är en process som skulle ta lång tid, och gott om tid är ju något man inte har när det gäller barkborren.

Pierre Kjellin
Tel: 019-16 61 30
E-post: redaktion@ja.se

 

Artikeln publicerades fredag den 22 maj 2020

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste