Det osynliga offrets strategi

Vi lever i ett välutvecklat land där maten tagits för given och många vilsna själar söker tillhörighet med andra. ”Välfärdssjukdomar” finns det gott om. Vare sig vi vill eller inte så har vi att hantera de symtom av välfärdssjukdomar som slår mot oss. Lyckas vi bra med det?

 

Antalet aktiva gårdar har blivit mycket färre. Utvecklingen har varit dramatisk, men sker ganska obemärkt för allmänheten. Vi har inte lyft det som ett påtagligt problem. Som bransch tror jag ofta vi gömmer oss bakom resonemanget att det inte är ett stort problem om företagen blir färre, bara produktionen är lika och det löser storleksrationaliseringen. Eller? Nej, det har den inte gjort. Vi har tappat marknadsandelar, till och med på vår hemmamarknad.

Vi har inte med framgång sagt ifrån, inte beivrat utvecklingen koordinerat. De offrade företagarna har varit osynliga. 

Idag debatteras djurrättsaktivismen lite mer aktivt i politiken. Regeringen har lovat åtgärder men hållit tunt och den tämligen lama oppositionen försöker piska på regeringen. Det är inte oväntat att regeringen inte har prioriterat frågan. Med oppositionen vingklippt efter att C och L bildat supporterklubb till regeringen, kommer regeringen undan med det mesta, ja även med att inte få så mycket gjort.

Aktivister är per definition motiverade, aktiva och högljudda. De lever av aktivitet och publicitet. De vinner mark och har nu supportrar ända inne i riksdagen och på många myndigheter. De få men väldigt aktiva aktivisterna tar sig allt längre in på gårdarna och in i lantbrukares trädgårdar. De döms undantagsvis för mordbrand, skadegörelse, intrång och hot, men det är med våra straffskalor mest som stipendieutdelning för livsstilsaktivisterna. 

Lantbrukets strategi är att lägga locket på, att inte ge aktivisterna uppmärksamhet. De drabbade lantbrukarna görs i de flesta fall till osynliga offer. 

Jordbruket är en så stor bransch med så många företagare att vi inte till hundra procent kan undvika enstaka missförhållanden på gårdar. Liksom överallt i samhället förekommer nu och imorgon rötägg, empatilösa skitstövlar och incidenter i spåren av tragiska livskriser. Det vi med emfas gör och ska göra, är att förebygga missförhållanden.

När det hettar till i debatten vänder vi oss till ett manus som vi länge använt oss av. Är det djurrättsaktivister i farten så tystar vi ner att de gjort något och gör offren osynliga. 

Är det Uppdrag granskning som har blodvittring så går vi till vårt klassiska manus och hänvisar till kvalitetsprogram och att missförhållandet är ett enstaka tragiskt undantag. Och det är det. Det vet vi som är i branschen. 

Men håller vårt manus gentemot allmänheten? Ger det effekt och engagemang hos politikerna? Nej, det tror jag inte. 

Istället ger vi alltför många bilden av att vi har något att dölja, att mörka. Varför skulle vi annars låta djurrättsaktivisterna hållas med sina kriminella förföljelser, intrång och trakasserier? 

Varför skulle vi annars inte rätt och slätt göra en jättepudel, säga att det där är fördjävligt och absolut inte okej, när fall av misskötsel lyfts fram. Nu säger vårt manus ungefär: ”titta här istället, där finns inget att se”. Det är retorik som lätt ger den misstrogne bilden av att vi har något att dölja och vill dölja. Hur fel den uppfattningen än är. 

Uppdrag gransknings manus funkar. 

Aktivisternas manus funkar. 

Hur väl fungerar vårt manus? 

Det är hög tid att ompröva det osynliga offrets strategi.
 

Stefan Ljungdahl

Artikeln publicerades onsdag den 27 maj 2020

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste