Dags att prata mer – inte mindre

Krönika: För över ett år sedan skrev jag min första krönika här i Jordbruksaktuellt. Den behandlade på ett kritiskt sätt jämställdhetsfrågor inom jordbrukssektorn och avslutades på en positiv not med förhoppning och stor förväntan på min egen generations förnyade synsätt som skulle göra oss sällskap i klivet ut i arbetslivet. Ett år senare tvingas jag påbörja terminens sista krönika i ett dystrare manér. 



Peter Borring beskriver i en tidigare i år publicerad krönika, den bortskämda svenska befolkningen, som det senaste decenniet prioriterat bort att diskutera något så grundläggande som beredskapsgraden och istället fokuserat på mer modebetingade frågor såsom könsmaktsordning. Vad skönt det måste vara, tänkte jag, att vara så privilegierad i sin vardag och sitt arbetsliv att problemen som vidrör vår sektor går att stycka ner till en enda hjärtefråga, nämligen beredskapen inom livsmedelsproduktionen. Det är inte särskilt svårt att klassa frågan om könsmaktsordning som ”modebetingad” när man är man i dagens lantbrukssverige, precis som att det inte är särskilt svårt för en medborgare i Stockholms medelklass att prioritera bort frågan om självförsörjningsgraden när matbutiken runt hörnet ständigt öppnar sina dörrar till välfyllda hyllor. 

Efter ytterligare ett år i branschen och på lantmästarutbildningen skulle jag tvärtemot vad Borring menar vilja hävda att vi inte pratar nog om könsmaktsordningen, inte heller tillräckligt tidigt. Medan LRF:s jämställdhetsakademi startar tankesmedjor där de diskuterar hur det ska bli lättare för kvinnor att starta företag skulle jag vilja fokusera på den kultur av sexism och rasism som genomsyrar lantbrukarkåren i likväl utbildningsstadiet som ute i yrkeslivet. Det är min personliga åsikt att det jag fått uppleva och bevittna under mina två år på lantmästarutbildningen saknar motstycke i den moderna, svenska universitetsvärlden. Sexuella trakasserier som sopas under mattan, utfrysning av oliktänkande, rasistiskt och sexistiskt språkbruk och hånande av kvinnor både i klassrummet och utanför det, för att nämna ett fåtal exempel. Både traditionerna och kvinnosynen går att datera till samma år som utbildningen grundades och alla tappra försök som gjorts för att peta i och kasta modernt ljus på uråldriga strukturer och tankesätt besvaras med bortvända ansikten och utanförskap. 

Jag är dessvärre inte alls hoppfull längre. Istället ser jag ett vant mönster i ett system som sparkar igång redan på naturbruksgymnasierna, hoppar rakt upp på universitetsnivå för att till sist landa i yrkeslivet där beteendet fortsätter genom ryggdunkningar och härskartekniker. Vi kan applådera den ökande andelen kvinnor i branschorganisationernas alla styrelser tills vi får ont i händerna men vad gör det när vi klappar samtidigt som vi blundar för den sexistiska kultur som breder ut sig inom lantbrukets samtliga grenar och fortsätter att okejas generation efter generation? 

Jag är trött på att ta emot hånfulla kommentarer i klassrummet. Jag är trött på att min universitetstid, som vissa kanske skulle beskriva som den värdefullaste perioden i livet, ska präglas av en kamp som känns omöjlig att vinna och som inte fiskar riktigt stöd hos någon instans. Jag är trött på att klassas som bitter och arg för att mina åsikter inte rimmar med vad lantbruket i Sverige blivit synonymt med och då förstår ni att jag också är trött på att läsa krönikor som med sitt innehåll menar att dessa frågor har vi pratat för mycket om. Till sist är jag tacksam för kvinnorna före mig, både på utbildningen och i yrkeslivet, som fört och för samma kamp. Som ser mellan raderna och stannar upp i applåderna för att de skymtar problemen bortom jämställda styrelser. Bakom kulisserna för de en annan typ av kamp, kanske den viktigaste, och den kampen är det aldrig för sent att ansluta sig till – för någon. 

 

Katarina Wolf 

 

Artikeln publicerades måndag den 13 juli 2020

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste