Det är inte antingen eller...

Kommentar till krönika av Katarina Wolf i Jordbruksaktuellt nr 13 (8/7-20) angående jämställdhetsarbetet inom svenskt lantbruk. Eftersom att undertecknad nämns specifikt i krönikan känns det angeläget att få ge en kommentar.

Peter Borring. Foto: Vilhelm Ektander

I hennes krönika refereras till en krönika som jag har skrivit som anses befästa en syn att jämställdhetsarbete inte skulle behövas inom lantbruket. Förmodligen har den onödigt polariserande och stigmatiserande rubriken till den aktuella krönikan – som inte sattes av mig – förargat Katarina och en del andra och sedan gjort att en del faktiskt inte läst vad jag skriver utan i stället läser in mellan raderna och tillskriver mig åsikter jag inte har.

Den aktuella krönikan var ägnad till svenska samhället i stort och befolkningen utanför branschen. Innebörden var att jag under de senaste tio åren sett att olika värdegrundsrelaterade frågor fått mycket mera utrymme i det offentliga samtalet, än andra lika fundamentala frågor som att vi faktiskt har en beredskap, sårbarhet och försvarsförmåga av våra demokratiska värderingar och möjligheter att ha kvar det samhälle som möjliggör diskussion av alla andra adekvata och viktiga samhällsfrågor.

Låt mig vara mycket tydlig. Det faktum att inte minst offentliga organisationer lagt mera tid och utrymme att diskutera ”mjuka” värderingsfrågor och tagit väldigt mycket av vår produktion, beredskap, fred och frihet som självklar, får INTE på något sätt ställas emot lantbrukets behov att internt inte bara prata om utan också agera mot allt det som Katarina lyfter i sin krönika. Det är mycket olyckligt när mitt påpekande av detta, tas som en intäkt för att vi inte skulle behöva jobba mera med jämställdhet och inkluderande förhållningssätt i våra branscher.

Som Lantmästare blir jag så klart ledsen över att läsa Katarinas upplevelse. Det finns säkert andra bilder också, men upplevelsen kan ingen ta ifrån och vissa upplevelser är inte acceptabla att behöva vara med om. Delar av det hon lyfter kan jag se och känna igen från min egen studietid och då kan man bli ledsen över att tiden tycks stått stilla. Delar av hennes upplevelser känner jag inte igen, vilket gör mig än mer ledsen då tiden i så fall till och med tycks gått bakåt!

Som Katarina antyder så har jag som numera medelålders, (nästan vit) man i fd maktställning, inte rätt glasögon för att se alla fenomen hon pekar på. Förmodligen har jag omedvetet ibland varit del av de strukturer hon ifrågasätter. Därför är hennes och andra unga -både killar och tjejers- upplevelser och berättelser så viktiga för att vi ska kunna ta itu med de fenomen och attityder som framställer den kanske viktigaste branschen av alla i så dålig dager. Det har ingen av oss råd med för framtiden. Vi ska prata mer, inte mindre om detta!

Peter Borring, lantbrukare, Lantmästare och förtroendevald i ett antal valberedningar.

 

 

Artikeln publicerades fredag den 17 juli 2020

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Relaterat

Senaste