Det är dags för uppdatering

Krönika: Sonens förskolegrupp var på besök hemma hos oss. De tittade på djuren, plockade ägg hos hönsen, lekte och fikade. När de skulle tillbaka till förskolan fick de åka i vagnen efter traktorn och lyckan var total. 

 

Veckan efter träffade jag en förälder vid hämtningen och hon berättade hur kul hennes son hade tyckt besöket var, men hon beskrev också hans väldigt stora förvåning när han sa ”Vet du vad?? Det var Simons mamma som körde traktorn!”.

Visst kan man skratta bort det som en rolig historia och visst är jag glad över att jag lyckades rucka på hans föreställning om att en traktor alltid körs av en man, men mest blev jag faktiskt trött och sorgsen. Ska vi inte lyckas bryta det stereotypa könsrollstänkandet med denna yngsta generation heller? Ska tjejer som växer upp nu, tvingas möta samma attityd som jag ibland har fått göra? Det vill säga att det förutsätts att det är min mans djur trots att vi väldigt tydligt driver vårt lilla lantbruk tillsammans. För en del verkar det inte hjälpa hur många gånger de än får det förklarat för sig eller ser det med egna ögon, de lyckas eller vill inte tänka om. Jag har slutat hoppas på en förändring hos dem, men att mina barns kompisar inte har fått med sig en mer fördomsfri bild hemifrån gör mig orolig.

På ett sätt borde jag inte bli förvånad över killens reaktion. När man läser barnböcker om lantbruk, traktorer och andra maskiner så är det i de allra flesta fallen en man som är bonde. Och finns där en kvinna med bland djuren, beskrivs hon som ”bondens fru” (nej, jag läser inte som det står i böckerna).

Det är såklart inte bara i denna bransch som det finns schablonmässiga föreställningar. Tidigare jobbade jag som sportjournalist på en dagstidning. När jag började skriva om ishockey fanns det läsare som blev vansinniga. ”Hur kan ni tillåta en kvinna skriva om hockey?” mailade de argt och kallade mig diverse saker.

Och ibland inträffar faktiskt det omvända. Som när jag och min man var inne i en syaffär och skulle köpa tyg till gardiner. När expediten gav några tips vände hon sig bara till mig och förutsatte att det var jag som kvinna som skulle sy. Det finns en som är bra på att sy i den här familjen, men det är absolut inte jag.

Snälla, låt oss hjälpas åt att ge våra barns generation ett betydligt bredare tankesätt än så här, genom att tänka på vad vi säger, vad vi antyder och hur vi uppmuntrar unga människor i vår närhet.

För att knyta ihop krönikan med ett av de mest inarbetade ämnen när det gäller könsuppdelning (gå in i en barnklädesaffär så förstår du), så bjuder jag på en normbrytande färgberättelse.

Under ett års tid hade han bearbetat sina föräldrar, lagt fram argument, visat med hela sin lilla kropp på vilken betydelse detta skulle ha för honom. När dagen för årets utförande närmade sig kunde vi inte stå emot längre – sonen fick sina rosa ensilagebalar. Otroligt nöjd kunde han från traktorn se hur pressen spottade ut färgklickarna på åkern och när balarna väl låg i staplar gick han runt som en stolt tupp och beskådade verket.

Jag får erkänna att rosa inte är min favoritfärg och jag hade föredragit i princip vilken annan nyans som helst runt ensilagen, men förutom de positiva effekterna i att bröstcancerfonden fick ett bidrag genom vårt plastköp och att jag fick en väldigt glad son, så kommer jag i november troligen tacka Simon för hans ihärdighet. När allt är grått, mörkt, lerigt och kallt så lär det kännas som en ynnest att få sätta färg på vardagen genom att plocka fram en knallrosa bal åt korna.

 

 

Sara Engström
ekholmskott@gmail.com

Artikeln publicerades måndag den 20 juli 2020

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste