En spottloska i ansiktet och en dunk i ryggen

Krönika: Jag minns när jag satt i traktorn sent en kväll och hörde via nyheterna att vårdpersonalen i Stockholmsregionen nu omfattades av ett krisavtal. Det skulle ge dem en ordinarie arbetstid på cirka 45-48 timmar och eventuellt övertid på det. Men samtidigt betydligt bättre betalt. Äntligen! De skulle alltid ha bättre betalt, krisavtal eller inte. De är några av landets alla livsviktiga hjältar.  

Nyheterna övergick till sedvanlig skvalmusik och mumsandes på en kvarglömd banan så skumpade jag vidare i min traktor, kvällsmaten fick bli senare när jag kom hem.   

Så började jag räkna på min arbetsdag och insåg att de där 45 timmarna snart skulle vara av­klar­ade för veckan även om det bara var onsdag. Jag fnissade åt makens min som skulle komma när jag lyfter frågan om krisavtal på gården. 

Överallt på åkrarna syns traktorer och tröskor dygnets alla timmar och alla som möts med maskiner på vägarna vinkar glatt, väl medvetna om att de just nu möter en i precis samma sits, som förmodligen också är kissnödig, skitig, trött, hungrig, med tio obesvarade mail och med gnagande samvete över familjen som försakats de senaste veckorna. 

Självförsörjning inom landet. Stängda gränser. Bunkring av livsmedel. Helt nya saker har diskuterats och funderats över denna våren och aldrig förr har rädslan bland befolkningen att stå utan mat och stundtals även vatten varit större än under 2020. För att inte tala om toapapper. Tvinga mig inte gå in på frågan om toa­papper säger jag bara. Snälla ni. 

Det invigs en ny affär i området där jag bor. Det kanske är bra om det plötsligt ska gås man ur huse igen för att panikbunkra inför någon ny kris. Skönt att det finns affärer med fyllda hyllor till oss alla. Deras annonsblad landar i min brevlåda och det skriker ut ”fläsk­ytterfilé 44:-/kg” och ”kotlett i bit 39:-/kg ”. Holländsk import. Jag känner att jag kokar. Vilket förnedrande vis att tacka hela lant­brukarkåren för deras arbete. En spottloska i ansiktet och en dunk i ryggen. 

Det har alltid funnits och kommer alltid finnas importmat, det fattar ju jag också, men på något vis så står vi väl ändå vid ett väg­skäl nu när vi sett hur sårbart samhället är? Skulle det inte vara en fin sak att faktiskt stötta det inhemska - nu, i morgon och framöver? Jag funderar mycket på hur man ska kunna få förståelse för detta.

#tackamedlön är en hashtag som använts av just vårdpersonal. Fullt rimligt enligt mig och en slagkraftig kampanj. Vi själva har inom lantbruket använt oss av #vifyllerhyllorna och #farmingas­usual för att synliggöra vårt arbete. Här nämns inget om lön. Vi ska vara glada om vi får vara med i leken när pamparna uppenbarligen tydligen hellre satsar på mat från utriket när det ska slås på stora trumman. Fy säger jag. 

Efter en vår när vi tagit oss en bit igenom en kris vi sällan sett maken till så skulle det minsann kunna kännas som ett rimligt tack till hela landets lantbrukshjältar att slippa se sådana lågpriskampanjer med importkött. Det vore rimligt att vi som inte har något krisavtal med landet åtminstone slapp kriga med prisdumpning ut till kunderna.

Jag hoppas att varenda en som varit tacksam att det funnits mat i hyllorna hela våren inte glömmer det i första taget utan faktiskt vänder ryggen åt den där danska fläskfilén när det väl ska bekänns färg och jag hoppas att den som sitter som inköpare och kampanjansvarig skäms, ja det är nästan på den nivån att jag hoppas att dessa är de första som står inför tomma hyllor om den dagen kommer eller ännu värre, gud förbjude - utan toapapper. 

Håll i och håll ut allihopa och var rädda om er!

 

Elin Karlsson

Artikeln publicerades måndag den 05 oktober 2020

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste