Höns – en lösning på matsvinnsproblemet

Krönika: Jag satt på en restaurang i Lund och njöt av god mat. Mellan tuggorna såg jag att tjejen på bordet bredvid fick in en pizza av den lyxigare varianten. Hon tog upp gaffeln, petade lite i fyllningen, plockade upp några enstaka bitar av pålägget, la sen ner besticken och pratade istället med sin bordskompis.



När servitören kom för att hämta deras tallrikar var jag övertygad om att hon skulle göra som jag sett flera andra gjort – ta med sig pizzan i en kartong, men icke. Hennes tallrik fick följa med in i köket igen, i princip orörd. Och där slängdes den troligen i soporna.

Jag kom att tänka på händelsen när jag på agfo.se läste om en rapport från i våras kring matsvinn. Denna gång var fokus på grossister och livsmedelsproducenter och att det från dessa slängs 11 000 ton mat varje år, men att nästan hälften av detta egentligen skulle kunna gå att konsumeras och därmed doneras. För att bryta ner siffran skulle den kunna ge 25 000 människor ett mål om dagen i ett år. Hisnande siffror! Ändå är detta inte värst. Det är vi, hushållen, som är de största bovarna. Hemma i köken slängs 917 000 ton matavfall under ett år (undersökning från 2018), vilket innebär 95 kilo per person.

Och samtidigt behöver vi inte ens titta utanför Sveriges gränser för att hitta människor som knappt får ihop mat på bordet och barn som tvingas leva i en vardag där kylskåpet alltför ofta gapar tomt. Vänder vi sen blicken ut till andra betydligt fattigare delar av världen blir faktan helt absurd. Hur hamnade vi här? Och vad gör vi åt det?

Någon smart lösning på hur en nationell matbank ska kunna utformas, för att underlätta för grossister och producenter att ge bort istället för att slänga helt ätlig mat, hoppas jag att det finns andra som jobbar vidare med. Och förhoppningsvis dyker det upp fler företag likt Rscued som gör juice och glass av frukt och grönsaker som annars hade kasserats.

När det gäller privatpersoners ovana att slänga mat, både på restaurang och hemma i köket, borde en förändring vara mer genomförbar. Ja, den kan vara så enkel som att använda näsan.

* Låt till exempel varje högstadieelev i hemkunskapen få lukta på ett ruttet ägg, gammal köttfärs och sur mjölk, så att de lär sig hur mat som verkligen inte ska ätas eller drickas luktar. Förhoppningsvis använder de sedan den erfarenheten när de nästa gång funderar på om en mjölk som gick ut för två dagar sedan går att dricka eller inte.

* Gör det till rutin på restauranger att fråga kunden om den vill ha med sig resterna hem i en doggy bag.

* Och vi som producerar mat behöver kanske bli ännu bättre på att berätta om den tid, kärlek och arbete vi lägger ner på att människor ska få schyssta och goda svenska råvaror på sina tallrikar.

Med två småbarn i hushållet är vår vanligaste matrest halvätna mackor. Dottern som var jättehungrig när hon fick sin smörgås, blev efter tre tuggor akut proppmätt. Och eftersom vi inte alltid vill eller orkar äta upp hennes halvor (storebrorsan hjälper dock till ibland), så blir de inte uppätna. Inte av oss i alla fall. Vid de här tillfällena är det fantastiskt att ha höns. ”Vi gör ägg av dem” brukar vi säga när mackorna och andra matrester hamnar i hönsgården. Och är det något de inte gillar, så tar grisarna det. Kaffesump och banan- och apelsinskal finns det ingen spekulant till, så det hamnar i kompostpåsen.

Nu är ju inte höns lösningen för alla hushåll, men fler skulle absolut kunna ha det. Jag lovar, det är enklare att ha några hönor än att tvinga en envis 2,5-åring att äta upp sin macka.

 

Sara Engström
Ekholms kött

 

Artikeln publicerades tisdag den 13 oktober 2020

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste