Tur i oturen när olyckan var framme

En sladd som skulle slängts för länge sedan kom av misstag fram igen. Och innan familjen hann inse misstaget, hade parets tvåårige son varit framme och fått 400 volt i sig.

En felkopplad trefaskabel med två hanar, höll på att leda till en familjetragedi. Men 2-åriga Ture klarade sig med en brännskadad hand, tack vare att han tog i kontakten på ett sätt så att strömmen endast gick igenom handen, och inte ut i kroppen. Foto: Isabella Odmark

Familjen Blomster-Brandt bor på en jordbruksfastighet tre mil söder om Växjö. På gården har de lite skogsbruk och grönsaksodling. Magnus kör grävmaskin utanför gården och Ulrika är produktionsrådgivare på Växa Sverige. Tillsammans har de två barn och Magnus har två sedan tidigare. Alla i åldrarna mellan 26 och tre år. Det var just minstingen i familjen som en sommardag förra året hade tur i oturen.

Familjen höll på att bygga uterum och växthus. Grunden skulle de gjuta själva och behövde därför dra el till betongblandaren.

– Sambon letade upp ett gäng trefaskablar. Först trodde han inte vi hade några, men så hittade han några som låg långt uppe på magasinet, undangömda i en hörna. Han satte i en sladd i uttaget i hönshuset där vi hade närmsta trefasuttag. Jag var också ute, men höll på inne i hönshuset. Så hörde jag bara ett illvrål. Både från tvååringen och från min sambo, berättar Ulrika.

– Vad hände? skrek jag. Han fick ström i sig, skrek Magnus tillbaka. Så kom han springandes med Ture och det luktade bränt. Vi fattade inte hur det hade gått till, mer än att han hade fått el i sig och att det var stora hack efter polerna i sladden i fingrarna på honom.

Ambulansen dröjde

Ulrika ringde efter en ambulans direkt.

– Men ambulansen körde fel, så det tog 45 minuter innan de kom fram. Så det var väldigt jobbigt, minns hon.

Väl på sjukhuset visade det sig att Ture efter omständigheterna var ganska okej, men att handen var trasig.

Som tur var hade Ture lyckats komma åt två poler med ovansidan av handen och jorden/nollan med undersidan. Så strömmen hade bara gått genom handen.

– Så det var en himla tur. För annars hade strömmen jordat genom honom och han hade dött tvärt, säger Ulrika och fortsätter:

– Men det såg inte roligt ut, det var bränt ner till benet. Och igenom fingrarna.

Då elen inte gick igenom hela Tures kropp klarade han sig med en brännskadad hand. Det blev dock sex veckor av specialistvård 30 mil hemifrån och många ärr både fysiska och psykiska som aldrig går ur. Foto: Privat

Två hanar

Ulrika kunde inte släppa tanken på hur olyckan hade kunnat ske. Ture hade inte haft någon spik eller liknande i handen.

– Och det fanns inga skarvar eller så på kabeln. Men så kom jag på att vi hade köpt en vedklyv av en äldre man för 4-5 år sedan. Av någon anledning hade han gjort en trefaskabel med två hanar på och en trefaskabel med två honor på, som också kom med på köpet.

Att sladdarna var livsfarliga var de på det klara med. Och de lades undan långt bort i väntan på att de skulle behövas som reservdelar.

– När min sambo tog sladden hade han inte kollat, utan bara kopplat i den änden som han såg var hanen, men så var det en hane i den andra änden också, och det var där sonen stoppade in fingrarna.

Efter något dygn på barnakuten i Växjö väntade en tid med många resor fram och tillbaka till Linköping och brännskadeavdelningen. Under den första månaden opererades Ture tre gånger i veckan. Den första transplantationen släppte, så det beslutades att handen skulle få läka inifrån benet.

Hur mådde ni efter det här?

– Min sambo mådde inte så bra. Man går ju på adrenalinet ganska länge i en sådan här situation. Sedan när man vet att sonen är helt utom fara, så blir man vansinnigt trött och börjar reflektera över vad som har hänt. Så jag fick ta det lite lugnt en vecka i höstas, säger Ulrika och fortsätter:

– Man blir väldigt tacksam över att barnen och man själv lever. Sedan är det jobbigt att man ändå tycker att man har säkrat upp och så händer det i alla fall. Och såklart att man har dåligt samvete över att vi inte klippte kablarna direkt när vi fick dem. Varför lät vi dem vara hela? Det känns skitjobbigt!

Hur tog sonen det?

– Det var väldigt jobbigt att inte kunna förklara varför man ska åka upp och ner till Linköping. När vi kom dit ville han tillbaka till sin vagn och tryggheten, för han visste att folk skulle göra jobbiga saker med honom. Han var bebishullig, så det gick inte att sätta infarter. Så han fick bli sövd med mask. När vi drar igång dammsugaren hemma, förstod vi först inte varför han blev stressad. Men sen kom vi att tänka på att den låter ungefär som masken de använde för att söva honom på sjukhuset och att det kanske är flashbacks från operationen, säger Ulrika.

När det gäller själva handen har Ture fortfarande lite svårt att använda pekfingret, så det kan eventuellt bli fler operationer längre fram. Under tiden pågår en ständig rehab, för att han ska använda sig av den skadade handen.

– Ture hade kanske en chans av tio att överleva det här. Och att han hade sådan tur och gjorde det. Sån tur har man inte många gånger i livet. Och vad skulle vi ha gjort om han hade dött? Jag är evigt tacksam att han lever, säger Ulrika Brandt. Foto: Privat

Hur såg ni på risker innan detta hände, jämfört med hur ni ser på det nu?

– Vi har alltid varit noga med riskutvärdering, i och med att vi har varit i branschen länge. Vi tänkte att vi var säkra och att vi hade tänkt på allt. De flesta olyckor går att undvika. Det hade den här också gjort, om man hade haft vettiga rutiner, säger Ulrika och fortsätter:

– Men det här var en sådan här grej som man inte tänkt att det skulle kunna hända. Så då hade vi ingen plan för att se till att det inte skulle hända. Det ska egentligen vara omöjligt att det händer.

Tänker ni på det här ännu mer nu?

– Ja, absolut. Innan tänkte man att bara det är CE-märkt eller finns en jordfelsbrytare så är det lugnt. Man förlitade sig på att de som varit där före hade skött sitt jobb. Nu blir man lite mer cynisk och mer vaksam när det gäller elgrejer. Att man får gå på sitt eget omdöme och inte bara på att nån annan säger att det är okej.

Har ni vidtagit några särskilda åtgärder?

– Vi har skrotat kabeln, vilket vi skulle ha gjort direkt när vi fick den, säger Ulrika och fortsätter:

– Om en köper något begagnat eller lånar något, då kan en inte alltid lita på att allt är som det ska. Vi sätter det i system nu att lita aldrig på något med el, utan var extra supernoga.

Carolina Wahlberg
Carolina Wahlberg
Tel: 019-16 61 35
E-post: carolina@ja.se

 

Artikeln publicerades lördag den 01 maj 2021

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste