Det våras för viltet

Krönika: Vågar man säga att våren äntligen är kommen? Gödningsspridaren fick i dagarna gå ur ide och jag såg till min förtjusning årets första glada segla över nejden häromdagen när jag satt i traktorn på väg att fodra kvigor. Våren bär löften om grönskande fält och lummiga beten. Den liksom smyger sig på en. Avvaktar och gror i tystnad tills den plötsligt utan förvarning exploderar och är fullkomlig. Växande grödor på fälten lockar dock bara inte fram hoppet i lantbrukaren, utan även viltet ur skogen.

 

Med sponsring från Hushållningssällskapet i Östergötland drog vi i vintras igång ett försök här hemma på socknen. Åtta burar placerades ut på två vallskiften med förhoppningen att kunna mäta betestrycket från hjort och ta reda på hur omfattande skördebortfallet egentligen är för lantbrukarna i bygden. Det senaste decenniet har hjortstammen i delar av vårt närområde samt grannkommunerna fullkomligt exploderat och situationen kan inte beskrivas på annat sätt än urartad. Vid en kortare bilfärd över skogen utanför Åtvidaberg roade vi oss förra sommaren med att försöka räkna de makabra mängder lysande ögon som prydde utsikten från bilen på bägge sidor vägen. Efter en kvarts körande landade vi någonstans mellan 1 500 och 2 000 par hjortögon. Olika typer av vilt drabbar lantbrukaren i olika omfattning inom olika geografiska områden men en sak är säker – det är ett växande problem och ett mycket allvarligt sådant.

LRF presenterade relativt nyligen en utredning som visar att viltskador årligen kostar svenska lantbrukare hisnande 13 miljarder kronor. Debatter om veganism, självförsörjningsgrad och tuff lönsamhet får alla kliva åt sidan – viltets påverkan på lantbruket är ett av de absolut största och mest akuta hotet mot svensk livsmedelsproduktion i nutid. Alla bryr dig dock inte om den svenska maten, det blir ganska tydligt efter en snabb omvärldsanalys, men viltet medför flera problem. Ta riksväg 35 mellan Gamleby och Linköping som exempel. Bara i november förra året inträffade mellan Linköping och Åtvidaberg, en fyra mil lång sträcka, hela 200 viltolyckor. En ökad viltstam påverkar och får konsekvenser för hela allmänheten.

När regeringen i mitten av 60-talet tog det viktiga, om än till början kritiserade, beslutet att börja forma en reglerad jakt på älg för att få ner stammen, gjorde man detta för att man kunde identifiera omfattande skador på den svenska skogen. Vid den här tidpunkten såg skadeläget på åkermark inte ut som det gör i dag. Jag vill se samma, om inte ännu alertare, handlingskraft från regeringens håll nu – det är dags att erkänna vikten av skadorna som viltet orsakar den svenska livsmedelsproduktionen. Drygt 40 procent av Sveriges jordbruksareal är arrenderad och jakträtten är sällan en del av avtalet. Vi, lantbrukare och arrendatorer mot icke-brukande markägare, befinner oss i ett omöjligt läge. David mot Goliat om man så vill. Som enskild markägare och lantbrukare kan man göra mycket, men när grannen inte gör detsamma blir situationen hopplös.

Hur löser man då frågan utan att inskränka den värdefulla äganderätten? Jag tror att problemställningen har olika dellösningar. För att regeringen ska ha en chans att någon gång fullfölja livsmedelsstrategins mål om en ökad livsmedelsproduktion bör man vara beredd på att gå in med ersättningar för de skador viltet åstadkommer för lantbrukarna. En annan del handlar om en stor attitydförändring hos jägare och markägare utanför jordbruket – man måste våga inse problemen viltet orsakar och vara beredd att göra någonting åt det, även om det innebär hjälp från externa aktörer. Till sist är det väl hög tid att bestämma sig för vem som ska få äta den svenska maten – människan eller viltet?

 

Katarina Wolf
Lantmästarstudent

Artikeln publicerades måndag den 26 april 2021

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste