Många intressen i tusenårigt bete

I Ottenby naturreservat på södra Öland har det betats sedan 1000-talet. I dag betar här får och nöt från Ottenby kungsgård på närmare 1 000 hektar, en yta som många natur- och kulturintressen ska samsas på. ”Alla har idéer om Ottenby”, menar Andreas Wiström, lantbrukare och arrendator. 

Ottenby naturreservat är i dag en del av Unescos världsarv, Södra Ölands odlingslandskap, och besöks årligen av fågelskådande turister. Inom reservatet ligger också Schäferiängarna som räknas som en av Nordeuropas största sammanhängande slåtterängar. Det är här vi träffar Andreas Wiström som arrenderat och skött lantbruket på Ottenby kungsgård i 34 år. 

Det är andra veckan i maj och fågelkören i reservatet börjar nå sin kulmen. De 350 tackorna med lamm har efter en dryg vecka på betet funnit sig till ro. De släpps på bete så snart lamningen är klar i början av maj och tas hem igen runt första december. 

– Det är ett milt och bra klimat här och vi har inga frostnätter på hösten. Så de kan vara ute länge och gräset växer ända fram till november. Det är överlag en ganska jämn temperatur som djuren mår bra av, under den här årstiden så kyler vattnet medan på hösten värmer den istället, säger Andreas Wiström. 

På de vidsträckta sjö- och buskmarkerna sambetar gotlandsfåren ihop med drygt 180 köttkor av rasen aberdeen angus. 

– De här betena passar för just de lite mindre raserna som också är tåliga. Det finns mat och den här typen av djur klarar sig bra. Tyngre raser som till exempel charolais hittar inte den mängd de vill äta här. Men de här dammsugarna klarar sig bra, säger Andreas med ett leende och syftar på djuren som skymtas nere på ängarna. 

Närheten till östersjön

Vi vandrar neråt mot muren som skiljer skogslunden från strandängarna och vid grinden sitter Länsstyrelsens skylt som berättar att från och med första april är det tillträde förbjudet för att inte störa fåglarnas häckning. Men fåren och korna passerar däremot fritt. 

– De kan gå hur långt som helst, säger han och pekar ut mot Östersjön. De går fyra kilometer ut till sanddynerna där ute. Det är världens bästa badstrand och där går korna ut på sommaren när det är mycket knott och flugor. 

Det är också positivt menar han, att tillgången på vatten alltid finns, trots att det är bräckt. 

– Kor är ju lata så om det är långt till vattenlagunen så tar hon en mun i havet. Så det går inte åt någon saltsten här ute. Och fukten tar också med sig salt upp i gräset. 

Naturvård i fokus

Schäferiängarnas betesmark består utav en stark mosaik av örter och gräs, och på sina håll en artrikedom uppemot 100 arter per kvadratmeter berättar Andreas. Och det är också att sköta den mångfalden som är främsta fokus.

– På de här markerna så är inte köttet och tillväxten det viktiga, utan det är att vi sköter markerna och kvalar in i systemen för EU-ersättningar, säger han och tillägger att ängarna med dess strandbankar klassas särskilt högt i stödsystemet. 

– Så det ska betas och skötas på ett speciellt sätt. Så vi är ju naturvårdare här verkligen!

Trots att det inte är fullt lika magert bete som på alvaret så innebär det ändå att kvigorna kalvar in senare och lammen går kvar längre. Positivt tror Andreas gällande det sistnämnda när det kommer till smak. 

– Lammen som vi föder upp här är ofta för små att slakta tidigt på hösten så de blir lite äldre och fodret består nästan bara av det här betet. Och det blir ju en skillnad gentemot snabbväxande höstfödda lamm. 
 

Klimatanpassning

När de började arrendera markerna var mycket igenväxt och för att bli av med de värsta tuvorna behövde en del brännas. Men efter de senaste torråren väger det snarare åt andra hållet och betestrycket behöver minska på sina håll. 

– Nu har vi betat ifatt rätt så mycket. Förr fanns det alltid kanter kvar där det fanns lite mer att äta på slutet. Men när det är tre torra somrar på rad då försvinner även det och det blir mindre buffert på hösten. Så därför har vi försökt minska lite på djuren och vi kommer nog minska lite till nästa år också, säger Andreas. 

Och det är också klimatet som han menar torde vara det största hotet framöver här. 

– Vi ska ju få vattennivå som stiger med kanske en till två meter. Vi bor på tio meter över havet men där vi står nu, är vi egentligen bara en och en halv meter över havet. Så hela Schäferiängen kommer stå under vatten om cirka 70 år, om prognoserna är rätt. Men under mina år har det inte hänt mycket, men vi får se vad som händer. 

Många viljor

Det är också den här tiden på våren de många fågelskådarna börjar anlända till ön i allmänhet men Ottenby i synnerhet för att få syn på de många sällsynta häckande fåglarna. Men samspelet mellan djur och besökare är inarbetat, i alla fall i stort sett. För bilvägen som sträcker sig ner till fyren Långe Jan och därmed rakt genom hagmarkerna innebär också att det varje år sker någon olycka.  

– För att köra i en hage med djur så är 50 i hastighetsgräns ganska snabbt. Så vi har en del påkörda lamm varje år i maj tyvärr, när lammen är ovana och chaufförerna är ovana. 

Det händer också att åsikter kommer från flertalet håll när åtgärder ska göras på markerna för att få stöd beviljat. Men överlag brukar det gå bra menar Andreas.

– Det var värre för 20–30 år sen, då var det ett helt annat gäng fågelskådare, mest unga killar. Nu är de flesta äldre och njuter. Dessutom är de fler kvinnor nu, det såg man aldrig förr, säger Andreas som menar att fågel­skådarkulturen håller på att förändras. 

– Jag tror också att det naturintresse som vuxit fram nu under covid spelar en roll i det. 

Ytterligare en rollspelare är också gässen som där vi står hörs tydligt. 

–  Vi har fått så mycket gäss de sista tio åren i Sverige och de landar här som första anhalt från Tyskland. Det är runt 10 000 gäss som äter på betet vilket jag kan tycka är ett stort bekymmer, säger Andreas.

På betesmarkerna befinner sig även drygt 300 hjortar, vilket de gjort sedan 1570-talet för kungliga jaktintressen.

–  Det är lite speciellt för egentligen får nöt och hjort inte gå i samma hägn. Formellt sätt är de inhägnade hjortar eftersom hägnet går tvärsöver ön. Men eftersom det inte återsluts vid kusten så är det inte ett hägn och då räknas hjortarna som vilda och inte tama. Så då behöver också jakttiderna följas. Förr kunde man jaga när man ville för då var det inhägnade hjortar, säger Andreas som sammanfattar det hela: 

– Så det är en balans här, det är många viljor. Det är fåglar, nöt och får, det är Länsstyrelsen och Statens Fastighetsverk, det är natur och det är kultur. Vi är många som samsas med många idéer. Alla har idéer om Ottenby, säger Andreas i ett skratt men tillägger också att några större konflikter är det inte direkt. 

Trots de flertaliga viljorna som ska samspela om de historiska markerna, klimatförändringar och väderprognoser så hoppas han att betesdriften i Ottenby fortgår. 

– Jag tror det kommer se ut såhär och fortsätta betas här i tusen år till.