NYA CAP: Väldigt förväntad, men vart leder den oss?

Ska EU-ersättningarna vara en socialförsäkring för bönder eller ett marknadsstöd för jordbruksföretagare? Är den gemensamma jordbrukspolitiken ämnad att bidra till en säker försörjning av prisvärd mat samt bioenergi eller är vi nöjda med att kanalisera enorma belopp skattepengar för att minska produktionen av mat och bioenergi i EU?

Även jordbruksministerrådet har gett grönt ljus åt den föreslagna nya gemensamma jordbrukspolitiken, Common Agricultural Policy, CAP. Från 2023 är det åter dags för en ny giv för alla jordbruksföretagare att förhålla sig till.

Det finns en tydlig långsiktig trend i den EU-gemensamma jordbrukspolitiken, att frikoppla ersättningarna från produktionen och flytta pengarna till miljö- och djurskyddsåtgärder. Det känns igen i nya CAP, som tar den utvecklingen ett steg till.

Den sägs i Europeiska Kommissionens presentation vara ”…en rättvisare, grönare, djurvänligare och flexiblare gemensam jordbrukspolitik."

Det sägs också att ”Med den nya gemensamma jordbrukspolitiken säkerställs en rättvisare fördelning av stödet från den gemensamma jordbrukspolitiken, särskilt till små och medelstora familjeägda jordbruk och unga jordbrukare.”

Här måste vi fråga oss: Vad är rättvisa? Vad är ojämlikt nu och vad blir mer rättvist med att styra allt mer medel till den grupp jordbrukare som odlar ekologiskt samt straffa de som deltagit i strukturrationaliseringen till förmån för dem som sitter kvar med ett mindre företag? Kanske menar de inte mer rättvist, utan mer etiskt, enligt politikernas preferenser?

För första gången ska den gemensamma jordbrukspolitiken nu inbegripa sociala villkor. Mottagare av stöd från den gemensamma jordbrukspolitiken måste respektera delar av EU:s social- och arbetslagstiftning för att kunna få stöd.

Vid en första anblick låter det kanske gulligt. Vid en omläsning låter det mest konstigt. Ska man behöva följa lagstiftningen? Och det är nytt?

Nytt är att vi här ser ut att få nya tvärvillkor. Det blir kanske inte bara små arealavvikelser som kan kosta tiotusentals kronor, utan även fel med löneutbetalningar eller arbetstillstånd för tillfällig arbetskraft. Här ser jag en rejäl risk för en ökad administrativ börda för lantbruksföretagarna. Syftet med denna del är nog inte att klämma åt svenska jordbrukare, utan att komma åt den utbredda användningen av illegal arbetskraft längre söderut. Här ger sig myndigheterna möjlighet att utdöma straff som baseras på en inspektörs utlåtande och kanske inte ens blir överklagansbart. Betydligt lättare än polisutredningar och åtal, ur ett myndighetsperspektiv. Men samtidigt mindre rättssäkert.

Genomförs denna breddning av tvärvillkoren effektivt i hela EU så kan det stärka svensk konkurrenskraft, men risken är stor att det blir en ökad regelbörda här och ”business as usual” där. Det här måste vi vara mycket uppmärksamma på.

Den nya gemensamma jordbrukspolitiken ska helt följa EU:s miljö- och klimatlagstiftning, men samtidigt sägs det att varje medlemsland utifrån enklare regler som fastställs på EU-nivå ska utarbeta en strategisk plan. Det ska möjliggöra för länderna att beakta lokala förhållanden. Frågan är hur många frihetsgrader som återstår efter alla nya EU-lagar som måste följas till punkt och pricka?

Det återstår fortfarande formella beslut om nya CAP i EU-parlamentet och ministerrådet. Konflikterna tycks dock mindre än de brukar vara inför en ny CAP-period.

Strax är det upp till svenska politiker och tjänstemän att se till att detta blir förnuftigt. Det viktigaste är att vi stärker svensk konkurrenskraft och respekterar enskilda företagares rätt.

Tillämpningen måste tillåtas vara nationell!

Stefan Ljungdahl

 

Artikeln publicerades torsdag den 08 juli 2021

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste