Det krävs mod att visa upp verkligheten som den är

Krönika: Det är tidig morgon, jag har för en stund sedan släppt ut sista gruppen ur mjölkningsgropen och är i full gång med att mata kalvar. 

Foto: Axel Mulder


De är som vanligt pratglada när jag kommer och uttrycker tydligt sina önskemål om frukost. Jag stannar upp och njuter av att se hur kalvarna ihärdigt och med en sprudlande energi dricker upp all mjölk de har fått. Jag ler och tänker att mitt jobb nog är bland de bättre, det är ju så mångfacetterat och utvecklande. Jag får varje dag lära mig nya saker och djuren jag jobbar tillsammans med, det vill säga korna, är helt fantastiska. Jag bestämmer mig för att ta en bild på kalvarna, jag vill ju att fler ska få uppleva det jag i stunden gör. Det blir en fin bild och alla kalvar ser mycket nöjda ut. Men i samma ögonblick som jag tänker publicera bilden på en av mina sociala medier hejdas jag av en tanke och en klump i magen. Tänk om jag blir bemött med hat nu? Jag kanske får hotbrev hemskickat till mig? Någon kanske söker upp min arbetsplats och bryter sig in där för att sno med sig kalvarna? Jag vet att alla tre scenarier jag precis målat upp i huvudet är fullt möjliga, de börjar till och med bli vanligt. Så i stället lägger jag tillbaka telefonen i byxfickan och går vidare till nästa box med nyfikna och hungriga kalvar. 

En frustration växer inom mig. Jag kollar ut bland kalvarna och funderar över om det faktiskt finns något att dölja. Svensk djurhållning backas upp av en omfattande djurskyddslag och vi har lägst antibiotikaanvändning i hela EU, det är ingenting vi borde skämmas över. Men ändå upplever jag att djurägare och djurrättsaktivister sedan länge tillbaka har gått skilda vägar, det går ofta inte längre att föra en diskussion utan att det uppstår hot och hat. Det är sorgligt eftersom dessa parter trots allt strävar mot samma mål, att djuren ska ha det så bra som möjligt. Jag tänker att det finns två sidor av samma mynt och att båda dessa sidor har gjort rätt och fel under resans gång. Att en sida av myntet sedan gör inbrott på nätterna, stjäl djur, drar paralleller mellan svensk djuruppfödning och förintelseläger, strejkar utanför slakterier och så vidare är långt över gränsen. Att djurägare till och med anlitar väktare på nätterna för de känner sig otrygga tycker jag säger en hel del. 

Under studiebesök via min agronomutbildning blir vi ombedda att fråga djurägaren innan vi fotograferar med våra telefoner. Det beror inte på att djurägaren har risiga stallar eller vanskötta djur. Det beror på att en bild, som visar upp en fläckfri verksamhet, ändå kan förvrängas till ett mardrömsscenario som troligen hade lett till djurförbud med omedelbar verkan. Jag förstår verkligen djurägaren. Med lite Photoshop går det att redigera det mesta. Om en sådan bild hamnar i fel persons händer dröjer det inte länge förrän tjugo aktivister står utanför stallet, redo att slå ner djurägaren. 

Jag är stolt över den djurhållning vi har i Sverige. Därför blir jag både arg och ledsen över att jag varken vill eller vågar publicera bilden på kalvarna, eftersom risken för att bli kallad djurplågare med alla tänkbara följder därtill är alltför stor. Men jag har ännu inte gett upp. Jag hoppas att jag i framtiden ska våga publicera bilder utan att behöva riskera hot och hat. Men för att den utvecklingen ska kunna ske tror jag det krävs en bättre dialog mellan djurägare och djurrättsaktivister. För i dag krävs det faktiskt mod för att visa upp verkligheten som den är.

 

Sara Adlers 
Ekonomagronomstudent

Artikeln publicerades måndag den 30 augusti 2021

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste