I otakt med inflation och leverantörer

KLS Ugglarps höjde förra veckan betalningen för slaktgrisar. Arla annonserade samtidigt att betalningen till mjölkleverantörerna sänks. Båda refererar till kostnadsökningar/inflation i producentled som svårligen kan föras vidare till kunderna. Hur kan liknande marknadsutmaningar leda till så olika agerande och kommunikation?

 

Givetvis ger dagens instabila marknader med kraftigt stigande priser på massor av insatsvaror och leveransproblem, rejäla utmaningar för de flesta företag. Lantbrukarna utgör inget undantag. Många lantbrukare gynnas av de snabbt stigande spannmåls- och oljeväxtpriserna. Samtidigt drabbas många djurhållare av till exempel kraftigt stigande foder- och elpriser. Gemensamt för alla är att det är svårt att sitta helt rätt i båten i så här grov sjö.

KLS Ugglarps ser leverantörernas kraftigt ökade kostnader nu när inflationsspöket tagit ordentligt grepp om råvarumarknaderna. De kommunicerar medkänsla och annonserar att de vänder på varje sten för att effektivisera och underlätta för sina leverantörer.

Samtidigt kommunicerar Arla att de ser stora kostnadsökningar/inflation i industrin och därför sänker priset till leverantörerna. Leverantörerna som upplever minst lika stora kostnadsökningar som sin ekonomiska förening, läser storögt och förvånat. Om inflationen är hög bör det vara lättare än annars att få ut prisökningar i marknaden. Prisökningar som bara kompenserar för inflation är inga reella förbättringar, men likväl är de livsviktiga som kompensation för kostnadsökningar.

När Arla säger att mjölkpriset till leverantörerna ska sänkas på grund av att inflationen är hög, bör leverantörerna dra öronen åt sig och kräva betydligt bättre förklaringar. Om Arla trots att hög inflation bör göra det lättare att höja priserna inte ens klarar av att hålla priset till leverantörerna oförändrat, så är det mycket allvarligt.

Arlas leverantörer lämnas inte bara ensamma med de kraftiga kostnadsökningarna, utan får extra örfil som tack för mjölken.

När det verkligen är kris och valet står mellan att rädda den gemensamma föreningen, den i stora delar av Sverige helt dominerande köparen av mjölken, eller att offra några leverantörer, så kan man förstå att agerande som detta är svårt att undvika. Även i en sådan verklig krissituation är det rimligt att kräva en mer empatisk kommunikation och att man är öppen med de svåra rationaliseringsbeslut som samtidigt fattas i föreningen.

Nu vill jag påstå att Arla inte alls är i något sådant nödläge och det kommuniceras heller inga drastiska besparings- eller effektiviseringsåtgärder. Nu känns prissänkningen och kommunikationen av den plump och taktlös. Det har inte heller tidigare varit någon brist på signaler om att Arla blivit ”större än sina medlemmar”.

Kanske skänker vetskapen inom Arlas tjänstemannakår om att mesta mjölken kommer in oavsett vad föreningen betalar eller kommunicerar, allt för stor trygghet. Det är inte lätt att som mjölkproducent på kort sikt kraftigt justera sin mjölkproduktion upp eller ner. I KLS Ugglarps fall vet de hur lätt det är för en slaktgrisuppfödare att hoppa över en insättning av smågrisar i stallarna. Vill de ha djur att slakta får grisslakterierna allt se till att betala så uppfödarna även på kort sikt minst får täckning för de rörliga kostnaderna.

Arla är mjölkproducenternas ekonomiska förening. Närheten till leverantörerna bör vara självklar. Solidariteten med medlemmarna och förståelsen för deras verklighet bör vara föreningens anställdas modersmjölk. Den kulturen tycks KLS Ugglarps VD Jonas Tunestål odla betydligt bättre.

Stefan Ljungdahl

Artikeln publicerades torsdag den 02 september 2021

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste