Renkött kan vara det mest klimatsmarta köttet i världen

Krönika: Under en vecka i augusti brukar jag ta med mig min son till fjällen och leva vildmarksliv. I år följde vi samma led som Dag Hammarsköld. Från Abisko till Nikkaloukta vandrade vi tillsammans i sakta mak genom ett bergig och till synes ödsligt landskap någon mil om dagen.


En morgon vaknar vi tidigt i tältet av att det prasslar utanför. Vi kikar ut och ser förvånat att vi omringats av en liten renflock. Några har stora luddiga basthorn och så ser vi några årskalvar och deras vajor. Eftersom vi är tysta verkar de inte bry sig om oss och en sarv (hanren) bestämmer sig till och med för att kolla läget och gå lite närmare. För mig som sörlänning föreställer jag mig att renar är som rådjuren, som kastar sig bort så fort de får syn på en. Men dessa djur är inte vilda utan är i generationer hanterade av människor. Just de här var nog också extra vana vid turister som går utmed leden. 

Faktum är att den vildmark som vi vandrar igenom är ett av de få kvarvarande herdelandskapen i Europa. Renen har i tusentals år satt sin prägel på landskapet genom sitt betande. Precis som våra kor och får har gjort på landskapen söderut. Jag funderar under min vandring på om inte renkött måste vara en av världens mest klimatsmarta kött. Världsnaturfonden (WWF) har inte tillräckligt med underlag för att bedöma om renkött är klimatvänligt nog för att få en grön gubbe i betyg så därför kan ju en krönikör få resonera lite kring detta så länge.

Renens bete håller landskapet öppet från träd och buskar vilket främjar en mångfald av gräs och örter. Ofta betar renen i dalarna när det blir lite svalare under kvällarna medan de under dagtid vandrar upp mot bergens toppar i hopp om att hitta en snöfläck att kyla sig på och för att undkomma bitande insekter. På så sätt lyfter renen alla de näringsämnen från vegetationen i dalarna upp även till de högsta topparna. Näringen i form av gödsel bidrar till att fjällängarna lyser smaragdgröna och till ett rikt insektsliv i bäckar och tjärnar. Det kristallklara smältvattnet rinner utmed landskapet och samlas i sjöar och forsar, renen får det bästa vattnet och förmodligen det bästa fodret som de själva väljer. 

I Sverige finns det ungefär en kvarts miljon renar och som avkastar en ansenlig mängd kött varje år. Kött som producerats på ett småskaligt och naturanpassat sätt. Sett till hela Sverige har det alltid varit djurskötseln som varit navet i jordbruket och idisslarna har här haft en särställning genom våra goda förutsättningar för bra gräsbete. 

Att äta torkat eller kallrökt saltat renkött är en delikatess, speciellt ute på vandring. Men lägg gärna till alla goda grytor, renskav och köttbullar det blir av en låda renkött när man väl får tag i en sådan. 

När vandringen är över och vi åter sitter på tåget söderut passerar vi mil efter mil av igenvuxna åkrar och fallfärdiga lador, endast på några få ställen ser vi betande nötkreatur och får. På flera ställen passerar vi enorma vindsnurror som verkar titta ner på oss från kullarna. Man kan stilla undra vad som har hänt och varför det gått så snabbt att vi från att exporterat smör och ost till resten av Europa nu importerar nästan hälften av vår konsumtion av kött och mejeriprodukter. Endast renskötseln verkar ha blivit kvar och motstått avvecklingen. Det som är försvunnit får vi nog inte tillbaka men det finns tid för att värna renskötseln. Den betyder mycket för upplevelsen i fjällen, för florans sammansättning, insekterna, fisken och inte minst utkomsten för tusentals småföretagare. 

 

Under vandringen mellan Abisko till Nikkaloukta väcktes Linda Elvingson en morgon av en flock renar som omringat tältet.Foto: Mats Lindberg

 

Linda Elvingson
Lantbrukare

Artikeln publicerades tisdag den 07 september 2021

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste