Sveriges självförsörjningsgrad är lika med noll

Krönika: Hösten har gjort entré, jag sitter vid köksbordet i min studentlägenhet och har precis hällt upp dagens första kopp kaffe. Jag startar datorn och känner mig laddad inför ännu en dag med uppsatsskrivande. Det är ju där jag är nu, på sluttampen av mina agronomstudier. Min examensuppsats är tänkt att handla om Sveriges självförsörjningsgrad. Jag vill undersöka vilka möjligheter som finns till att öka graden självförsörjning och hur det kommer sig att den är så låg i dag. Om eller när den så kallade krisen kommer ligger vi ju ganska risigt till har jag insett, och det i sig kan jag tycka är en kris. 

Med anledning av uppsatsen läser jag rapporter, artiklar och insändare om ämnet för att få en så bred insyn som möjligt. Jag genomför också intervjuer med olika aktörer inom sektorn. Det dröjer inte länge innan jag inser hur aktuellt ämnet är. Pandemin har verkligen har skakat om Sverige.

Plötsligt sänds en rad olika beredskapsreklamer på tv, man promotar så kallade ”katastroflådor” att ha hemma om det skulle inträffa en kris och balkongodling har aldrig förr varit så trendigt. Det känns som en lättnad att ämnen som beredskap och självförsörjning kommer upp i olika debatter, för det är hög tid att ämnet prioriteras.

Enligt mätningar från Lantbrukarnas Riksförbund är varannan tugga i Sverige importerad. Varannan tugga. Det tycker jag är skrämmande. Skulle det bli krig, gud förbjude, och landgränsen stängs är vi endast självförsörjande på spannmål, socker och morötter.

Fast egentligen är också det en glädjekalkyl, eftersom vi är beroende av bland annat bränsle, energi och växtskyddsmedel från andra länder. Vi kan alltså inte ens producera spannmål, socker och morötter om vi inte har tillgång till just bränsle, energi och växtskyddsmedel. Det innebär med andra ord att Sveriges självförsörjningsgrad i dagsläget är lika med noll. 

Jag tycker att ett lands självförsörjningsgrad är något som borde prioriteras och värnas om. Det faktum att Sverige har varit skonat från krig i 200 år är ingen ursäkt för att släppa på kontrollen och förlita sig helt på import. Men för att graden av självförsörjning ska vara realistisk att öka krävs rätt förutsättningar. Faktorer så som att bränsle­priset konstant höjs eller det faktum att landets bördigaste jordbruksmark bebyggs av bostäder anser jag är fel väg att gå.

I min värld säger det sig själv; hur ska lantbrukare ha råd att producera de livsmedel som krävs för att öka självförsörjningsgraden när bränslepriset är så högt att man svindlar? Var någonstans ska lantbrukaren producera de livsmedel som krävs för att öka självförsörjningsgraden när åkermarken blir bebyggd av bostäder? Där ingen plog kan gå, där ingen lie kan slå, där ska hus stå. Tydligare budskap går knappt att hitta. 

Vad håller vi på med? När ska vi inse att det här är ett problem som inte går att blunda för? Det är enligt mig en bättre lösning att förebygga katastrofen än att stå helt handfallen när den väl inträffar. Jag tror att vi behöver tänka om, börja värdesätta våra lantbrukare och ge dem rätt förutsättningar för att kunna producera livsmedel till Sveriges befolkning. Inte försvåra arbetet. Hur svårt kan det vara? 

Sara Adlers 
Ekonomagronomstudent