Varför finns det så få lokala produkter i detaljhandeln?

Krönika: På REKO-utlämningen en mulen novemberkväll möts vi producenter och konsumenter på en parkering. Det är dags att lämna ut de färdigpackade påsarna innehållande ost jag tillverkat med mjölk från en lokal mjölkgård. Här finns också mjöl, kött, grönsaker, råmjölk, ägg, marmelad och goda bakverk från andra producenter. Någon hämtar sina varor i en stor korg, det ser härligt ut för den är helt full. Vi är som en gammeldags marknad men som modernt gjort upp i cyberspace och kontantlöst byter varor med varandra.

 

Men varför kan man inte hitta allt detta mathantverk från lokala producenter i en vanlig butik? Nej, det är alltför ofta skralt i hyllorna på den punkten, även om det säkert finns undantag. För en tid sedan fick jag frågan om att sälja mina ostar till en detaljhandelskedja, men satte kaffet i halsen när jag såg de olika extra avgifter jag behövde betala för att bli deras leverantör. 

Till saken hör ju att min mejeriverksamhet redan är kontrollerad av myndigheten, och teoretiskt sett kan jag skicka mina produkter till hela EU. Men inte till den lokala butiken! För att sälja där måste jag först betala för en privat certifiering mot en standard som LRF tagit fram, vilket innebär att ett privat företag ska kontrollera min verksamhet enligt samma lagstiftning som myndigheten precis gjort, en gång till. Kostnaden blir naturligtvis också den dubbla.

Men sedan tillkommer ytterligare andra kostnader, nämligen så kallad ”inlistning”. Min produkt ska först skickas till ett laboratorium för kontroll av varans mikrobiologi, hållbarhet, näringsvärde och märkning. Ja det låter ju ganska rimligt kan en ju tänka, bra att produkter är rätt märkta i handeln och så vidare. Det är bara det att jag redan flera gånger tidigare skickat in samma prover till samma laboratorium. Jag får inte visa att jag redan kontrollerat samma sak, inte heller att myndigheten inte hittat några avvikelser i min verksamhet.

Den här typen av ofrivillig kontroll, på kontroll, gör ju att det mindre företaget helt enkelt misströstar och tar sig inte in på butikernas hyllor. Även om det rör sig om att sälja till fem butiker och inte femhundra butiker, blir ändå kostnaderna detsamma. Men har produkten istället passerat en mellanhand, en grossist, så går det bra att ha produkten på hyllorna i butikerna. På grund av mellanhanden får produkterna ett högre pris, men de blir helt plötsligt även tillräckligt säkra och tillförs inte extra avgifter.

Det är alltså inte så att det inte finns lokala företag som tillverkar produkter som konsumenter vill ha, produkter som är säkra och kontrollerade. Det är butikskedjornas system som är anpassat för stora företag med stort utbud. Butikskedjorna hänvisar till konsumentundersökningar där konsumenter vill ha säker mat och därför finns dessa system. Ingen jag har pratat med har kunnat visa att maten blir säkrare av att man kontrollerar samma vara för samma parametrar tre gånger.

Varför måste producenter utöver sin egen kontroll både ha en offentlig kontroll och en privat sådan. Någonstans tror jag det har gått snett. Undrar om LRF som tog fram och äger den standard som detaljhandeln kräver att producentföretag måste följa, verkligen på allvar tror att detta gynnar utvecklingen av lokalt mathantverk i Sverige?

Linda Elvingson
Lantbrukare

Artikeln publicerades tisdag den 07 december 2021

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste