Vår i luften

Krönika: I dag skiner solen. Det är fortfarande minusgrader men det kommer snart att ändras. Den lilla snön som finns kvar blir mjuk och smälter sakta. Talgoxen pumpar cykeln, som det låter. Mina bin flyger ut och rensar tarmen. Baggarna småstångas i hagen mittemot. Våra gyltor är ute och skuttar och brunstrider. Det är vår med alla dess känslor! 

 

Josefin Ingvast är ny krönikör i Jordbruksaktuellt. Foto: Christina Ek Bredgård

I kväll kommer temperaturen åter smyga nedåt och kylan gör snön hård och smältvattnet till is och det blir svart och mörkt ute igen. Ändå ger dagen mig lite hopp om en grön, ljus vår i år också. 

Dock har en vinter sällan känts så jobbig som denna, med funderingar kring skenande el-, diesel-, och gödningspriser samt covidsjuka arbetskompisar. För ett litet företag som Strömsnäs blir det extra jobbigt om två blir sjuka när vi bara är tre.

När folk frågar hur länge jag jobbat här brukar jag svara lite undvikande och sedan lägga till att jag nu betraktas som en del av interiören. Någon som tas för givet och alltid orkar och i princip aldrig är sjuk. Att bli så trogen gården hade jag nog aldrig tänkt mig när jag första gången kom till Strömsnäs. 

Det var vår då också, men lite senare. Det var april, mitt i lövsprickningen. Jag körde min skraltiga Toyota nerför backen mot stenlagården, där en skäggig smårund bonde stod i solskenet och väntade på mig. Det byggdes ett nytt stall på gården och allt var lite rörigt. När bygget var klart skulle gården vara en helintegrerad grisgård med drygt 180 suggor och ge cirka 4 200 grisar till slakt per år. Vi gick runt och jag såg runda, friska, glada grisar med massor av halm. Jag hade varit på en del grisgårdar på studiebesök men långt ifrån alla hade tilltalat mig. Här gillade jag det jag såg och funderade sedan inte särskilt länge innan jag tackade ja.

Hade jag sagt ja om jag vetat? Ibland avundas jag vänner som inte jobbar inom lantbruk. Det tycks mig som om de är lediga nästan jämt. Där pratar vi inte om två, tre dagar ledigt över jul utan snarare två, kanske tre veckor. 

Men vet ni, jag vill faktiskt inte byta med någon som sitter på ett kontor trots alla dessa ledigheter. Det räcker med någon utbildningsdag för att jag ska få ont i sittbenen och dessutom ha svårt att hålla mig vaken. Och dessa kontorslandskap man ibland ser skulle nog ge mig klaustrofobi! 

Jag gillar att kunna följa årstidernas växlingar, trots att några av dem innebär mälardalslera överallt. Jag älskar den skira grönskan på våren, den där allt är så fräscht och nytt. Eller sensommarens vajande vetefält som lovar så mycket gott. För att inte tala om höstens gyllengula väldoftande halm på skullen. 

Men bäst av allt är nog när det grisas i vårt gamla BB, i vår stenlagård. Synen av en lugn och trygg sugga som ligger med fjorton ljuvliga nyfödda smågrisar vid juvret tröttnar jag inte på. Hon kan hosta till när jag tittar på henne, en varning att jag ska låta henne vara. Och våra ögon möts och jag slås alltid av hur djupt mänskliga deras ögon är (eller om det är vi som är svin). Så går jag därifrån för att inte störa och jag hör hur hon ger ljudet för di. Korta grymtningar som ökar i intensitet, sedan ljudet av smågrisar som hittat sin spene och ivrigt suger i sig sin mjölk. En ny omgång Strömsnäsiska grisar ser dagens ljus och jag är säker på att också de känner att det är vår.

 

Josefin Ingvast 

Bor: På gården Strömsnäs mellan Enköping och Västerås.

Utbildning: Djurvårdarutbildning och agronom.

Yrke: Djurskötare men snart även delägare i ett driftsaktiebolag på Strömsnäs.

Hjärtefrågor inom lantbruket: ”Måste säga god djuromsorg först, speciellt för grisar! Även naturbetesmarker. Vi håller drygt 15 hektar betade med hjälp av lite får och hästar, och jag önskar att fler sådana marker hölls öppna”.


Josefin Ingvast

Artikeln publicerades tisdag den 05 april 2022

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste

Nu våras det för lantbruket

Krönika: Äntligen har våren kommit! Ett säkert vårtecken är att det nu är full fart ute på fälten. Hur är det möjligt att alla som har mark att bruka blir som små spralliga barn på julafton, så fort de ser den förste som ger sig ut på sina fält? Det tycker jag är härligt, för äntligen lever landsbygden igen! Det som däremot dämpar vårkänslan är det pågående kriget i Ukraina och de ännu större prisstegringar som skett sedan sist ni läste mina ord. Tänk om vi vetat då att det värsta ännu inte hänt.

 

Kommentera

Hur kommer det sig att det ofta är djur precis överallt?

Krönika: Jag har under mina ändå ganska få år i branschen (jag vet ju väldigt många som hållit på med lantbruk längre än vad jag har levt…) börjat snickra på en mental checklista inför stallbygge. Oron i världen gör ju som alla vet att prisläget är otroligt ovisst. Det jag har att komma med som framtidsspaning om just det, är ingenting som inte andra vet mycket bättre. Därför tänkte jag skriva ner min lilla checklista istället.

 

Kommentera