Äganderätten ska offras på vindkraftens altare
Riksdagen antog 2017 ett mål att 100 procent av elproduktionen ska vara förnybar år 2040. Precis som på drivmedelsområdet ska Sverige gå först i denna utveckling. Målet ska nås utan kärnkraft eller utbyggnad av vattenkraft. Torv har klassats som ej förnybar och politikernas budskap om huruvida energigrödor från åkermark ska vara okej eller ej varierar mellan åren. Det blir inte många energikällor kvar att välja på. Regeringen vill nu ”lösa” det genom att försvaga äganderätten och det kommunala självbestämmandet.
Vindkraften har byggts ut väldigt mycket i Sverige. Nästan all nybyggnation sker där behovet är som minst, i glesbefolkade delar av Norrlands inland. Behovet i Norrland kan komma att öka om främst stålindustrins elektrifiering tar fart.
När regeringen drivit på för förtida avveckling av elproduktion i form av kärnkraft i södra Sverige, har utmaningen i att överföra el från norra till södra Sverige ökat. Samtidigt har sammanlänkningen av Sveriges elnät med grannländernas, främst i spåren av Tysklands energikris, bidragit till mycket högre elpris i södra Sverige.
Hushåll och företag har drabbats hårt av skyhöga elpriser och nu höjer nätbolag även priserna för elöverföring kraftigt, med stigande elpris som motivering.
Regeringen vill lösa elkrisen med snabbare utbyggnad av vindkraften, helst i södra Sverige. Regeringens utmaning är att det inte är lätt att få folk glada över 200 meter höga vindkraftverk intill sitt boende eller fritidsboende. Inte heller kommuner i södra Sverige är särskilt entusiastiska över att få vindkraftverk nära bostäder och fritidshus eller vindkraftsparker i sina friluftsområden.
Tydliga uttalanden från bland annat klimat- och miljöminister Annika Strandhäll visar att regeringen vill minska markägares, närboendes och kommuners möjlighet att säga nej till vindkraftparker.
Vad löser då vindkraften? När detta skrivs har vi just haft en påskhelg med varmt skönt vårväder, låg elförbrukning och ändå ett högt elpris. Varför var elpriset högt? Trots den enorma installerade effekten av vindkraft har alla Sveriges 4 333 vindkraftverk knappt bidragit till vår elproduktion. Dubbelt så många vindkraftverk hade inte heller bidragit särskilt mycket. Påsken var mycket solig, men trots snabb utbyggnad är bidraget från solkraft till vår elförsörjning, i många år framåt, att jämställa med ett avrundningsfel.
För var megawatt vindkraft som byggs måste det byggas motsvarande produktionskapacitet planerbar elproduktion. Det görs inte.
Om vår elproduktion byggde på förbränning av bränslen så skulle givetvis mycket vindkraft under blåsiga dagar minska behovet av förbränning. Men sådan är inte vår elproduktion och kraftverk för den produktionen finns inte i dag och planeras inte.
Mycket storskalig kostnadseffektiv lagring av el eller energi snabbt omvandlingsbar till el, är det enda som kan ge vindkraft en viktigare plats i den svenska elförsörjningen. Batterilagring är regeringens dröm. Det är mycket avlägset. Det finns en mycket beprövad teknik för energilagring, pumpkraft. När vi har mycket el, pumpas vatten upp till högre höjd för att sedan vid behov åter generera el i vattenturbiner. Vi har i Sverige haft pumpkraftverk. De flesta har dock omvandlats till vanliga vattenkraftverk. Sannolikt som en följd av de stabilt låga elpriser vi hade tills kärnkraftsreaktorer stängdes i förtid. Lättast är det att anlägga pumpkraft vid befintliga vattenkraftverk.
Regeringen vill nu tvinga igenom byggnation av fler vindkraftverk genom att försvaga äganderätten och minska kommunernas möjligheter att påverka eller stoppa etablering av vindkraftsparker. För detta har regeringen presenterat sitt ”paket för effektivare utbyggnad av vindkraft”.
Det är mycket omdömeslöst att regeringen vill offra så viktiga principer som äganderätt och kommunalt självbestämmande, för att accelerera självbedrägeriet om vindkraften som tämligen ensam lösning på vår elförsörjning.
Stefan Ljungdahl
