Har du försökt själv?

Krönika: För fjorton år sedan när jag och min hustru köpte min släktgård fanns det fem mjölkbönder i vår lilla by på småländska höglandet. Dessa hade relativt små familjejordbruk med mellan tjugofem och femtio mjölkande kor. Böndernas medelålder låg då runt 45 år. I dag har vi en mjölkgård kvar i byn där Herr och Fru bonde båda jobbar på gården med cirka femtio mjölkande kor.

 

Christian Johnsson är ny krönikör på Jordbruksaktuellt. Foto: Elsa Johnsson

De andra fyra har antingen lagt ner helt eller bytt inriktning till nötköttsproduktion. Medelåldern bland dessa är nu 59 år. Det betyder att de flesta av dom skönjer slutet av sin karriär och ser framtiden som blivande pensionärer närma sig. Det är fakta.

Tittar vi på hur byns dynamik avseende invånare och hur deras arbete har förändrats, så har vi under låt säga femtio år sett en avfolkning. Det är fler som flyttat från byn än som har flyttat hit. Flera av husen som förr var bebodda av barnfamiljer ägs i dag av barn eller barnbarnen till de förra ägarna som nyttjar dessa gamla hus till sommarboställen. Andra har sålts av och flera av dessa hus ägs i dag av tyskar eller danskar som kommer hit någon vecka under sommaren. Det är absolut bättre än att husen står och förfaller. Men den avfolkningen och det bortfall av liv i hus och gårdar som skett och sker, gör något med en by. Den förändras och det är inte är till det bättre. I takt med att folk flyttar från landsbygden stryps mycket av det som man i städerna tar för givet. Bussarna slutar gå, skolorna läggs ner, mataffärerna försvinner och så vidare. Allt detta sammantaget påverkar förutsättningarna för oss som bor kvar.

Även om jag förstår att det låter som en klagosång så är det absolut inte min mening. Ingen gynnas av att sätta sig och bittert klaga över utvecklingen som sker.

De flesta av oss som trots allt väljer att bo kvar gör ju inte så för att vi måste, utan för att vi vill. Vi har valt och uppskattar en annan livsstil än den man väljer om man bor i en stad. Vi ska först och främst vara tacksamma för att vi överhuvudtaget har valmöjligheten. Sen tror jag att det handlar om att var och en måste dra sitt strå till den gemensamma ”byastacken”. Det finns många lysande exempel på små samhällen och byar som har kvar både invånare, skola och matbutik. Vad är det som gör att inte varje by på landsbygden ser ut så? Visst, förutsättningarna skiljer sig mellan olika landsändar men jag tror ändå att det som skiljer mest är mängden eldsjälar. Folk som inte är rädda för att kavla upp ärmarna och lägga åtskilliga ideella timmar i månaden på det som gynnar byn och det lokala. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.

För att dra parallellen till vilket blomstrande företag som helst i näringslivet så är det ju oftast fantasin och arbetsinsatsen som sätter gränsen. Vill man så går det och det handlar förhoppningsvis inte så mycket om blod, men dock om svett och ibland tårar. Man kan antingen sätta sig ner och bedrövat klaga på att ”allt är emot en”, ”det går inte” och ”det har vi prövat förr”. Eller så kan man vända på det och säga som min far alltid brukade svara när jag bad om hjälp med allt från att i tonåren laga mopeden till att för något år sedan gjuta en skalblocksmur i lösdriftsstallet: ”Har du försökt själv?”.

Om man inte försöker så kan man inte lära sig något och om man inte tror på att man klarar något så kommer man ingenstans. Det är också fakta.

Det är sällan det flyger stekta sparvar in i munnen på en och tills den dagen det händer är det upp till var och en att kavla upp ärmarna och ställa sig frågan: ”Har jag försökt själv?”.

 

Christian Johnsson

Bor: Skirö, i Vetlanda kommun

Yrke: Skogssbonde med lamm- och äggproduktion. 

Hjärtefrågor inom lantbruket: Småskalighet, hållbarhet.

 

Christian Johnsson
Skogsingenjör

Artikeln publicerades söndag den 05 juni 2022

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste