”Vargen kommer” – vad innebär det i praktiken?

Krönika: Alla känner till sagan om pojken som ropade ”Varg” och vad konsekvenserna kan bli av att ropa på hjälp i onödan. Utanför sagornas värld är det en realitet att antalet vargar i Sverige stadigt ökat de senaste åren och att en mängd nya revir har etablerats. 2013 togs ett beslut i riksdagen om att det behövdes 170–270 vargar för så kallad gynnsam bevarandestatus, vilket var ett krav från EU. Antalet ändrades 2015 till ”minst 300” av den dåvarande regeringen. I skrivande stund kan antalet vargar antas med marginal ha passerat 400 stycken. 

 


Det får naturligtvis konsekvenser på flera olika sätt – risk för angrepp på framför allt får och lamm, djur på bete som inte angrips men som blir nervösa på grund av vargens närvaro, och risk för att hundar blir skadade eller dödade. Varg har setts inne i förhållandevis stora städer som Vänersborg vilket tyder på att åtminstone vissa individer tappat sin naturliga skygghet gentemot människor. 

Man kan undra varför antalet vargar tillåtits öka långt över de tidigare överenskomna antalen? I kombination med att det kan vara svårt att få skyddsjakt och att jakten dessutom ofta saboteras känner sig många djurägare väldigt maktlösa när de plötsligt bor mitt i ett nyetablerat vargrevir. 

I vårt närområde stallade många fårägare på grund av risk för vargangrepp in sina djur flera månader tidigare än vanligt förra året, med kraftigt ökade foderkostnader och stort merarbete som följd. Det är helt orealistiskt att från en dag till nästa ha rovdjursavvisande staket på plats och dessa utgör heller ingen garanti för att slippa angrepp. Med djuren på stall har man givetvis minimerat risken, men det är ingen hållbar lösning. Idisslarnas superkraft är ju att ta vara på gräs vi inte själva kan äta! 

Våra egna planer på att utöka antalet tackor fortskrider. Slakterierna hejar på och kan inte nog betona hur gärna de vill att fler satsar på lamm i Sverige. På Falbygden där vi bor finns ännu inga bofasta vargar men vi har fyra revir tillräckligt nära för att vara oroliga för våra djurs säkerhet och har haft förbipasserande varg 2,5 km från de betande fåren. Vi kommer att sätta många meter nya staket när vi utökar. Är det vårt ansvar att se till att dessa staket håller andras djur ute, eller ska det räcka att vi håller våra djur inne? De staket vi har nu har aldrig fallerat avseende fåren, men de skulle med lätthet forceras av en varg. Att leva med den vetskapen knäcker mången lammproducent! Vi är inga varghatare och vi respekterar demokratiskt fattade beslut, men då har man ju också rätt att förvänta sig att dessa beslut faktiskt efterlevs av politikerna. Det är också frågan om något som har så otroligt stor inverkan lokalt ska beslutas baserat på åsikter från befolkningen i stort. Att hänvisa till att en majoritet av svenskarna är för att öka vargstammen, när merparten av dem som är positiva till detta bor i storstäderna, är för mig ungefär lika logiskt som man skulle fråga mig som bor på landet i Västergötland om tunnelbanans avgångstider i Stockholm eller huruvida man ska bygga ny idrottshall i Kalmar. 

I riksdagsbeslutet från 2013 nämns att vargstammen inte får leda till att ”tamdjurshållning påtagligt försvåras” samt att ”socio­ekonomisk hänsyn ska tas”. Hur detta ska tolkas och implementeras råder det delade meningar om. För mig är det självklart att om hängivna lammproducenter avvecklar eller avstår från att utöka till följd av rovdjursproblematik så har de politiska målen inte uppnåtts. 

 

Jessica Olsson
Veterinär och lammproducent

Artikeln publicerades onsdag den 13 juli 2022

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste