Vi är inte problemet – vi är en del av lösningen

Krönika: Jag är den första att hålla med om att det finns både sällskaps- och produktionsdjur som inte hålls på acceptabelt sätt och det ska verkligen stävjas. Att däremot sluta hålla idisslare av klimatskäl vilket för många blivit en allmän sanning är ju något annat. Den senaste IPCC-rapporten anger att det är de fossila utsläppen som driver på klimatförändringarna samt att skydd och restaurering av naturliga ekosystem erbjuder stora möjligheter genom att binda in koldioxid. Äntligen fick de betande djuren lite upprättelse från att tidigare endast ha beskyllts för att orsaka utsläpp! 

 



I valet för några veckor sedan var det mycket fokus på privatekonomin. Elen är dyrare, ett besök på macken kostar betydligt mer, räntorna går upp och många är oroliga inför vintern. Även matpriserna synas och chockerande procentuella höjningar nämns i nyheterna. 

Vi har dock, trots att vi äter allt mer kött som tillhör de dyrare livsmedlen, aldrig lagt så liten andel av våra pengar som nu på mat. För bara 30 år sedan lade vi ungefär 20 procent av vår disponibla inkomst på mat vilket sjunkit till 10–12 procent. Olika källor anger att matpriserna i genomsnitt stigit med i storleksordningen 12–13 procent, det vill säga till högt räknat 13,5 procent av den disponibla inkomsten. 

Är det verkligen jättesvårt att kompensera för? Hur många har inte råd med schysst mat? Extra märkligt blev det i somras när nyhetsflödet dominerades av kombinationen höga matpriser och köerna på Arlanda. Hur kan så många ha råd att flyga (och släppa ut koldioxid som gör att vi behöver ännu fler betesdjur!) om privatekonomin är så dålig? 

Många trodde att EU-inträdet skulle innebära stor efterfrågan på svenska livsmedel ute i Europa och att vår strikta hållning avseende antibiotika skulle innebära stora mervärden. Så blev det som bekant inte och vi fick istället vänja oss vid stor konkurrens från import. Där har det sedan svängt, åtminstone i dagligvaruhandeln, men fokus ligger alltjämt väldigt mycket på pris snarare än kvalitet. 

Jag kan själv förundras över hur det går att ta 40 kronor per liter för vatten i ett land med utmärkt kranvatten när mjölken inte ens kostar hälften. Egentligen är det ju bara att konstatera att de som säljer vatten har lyckats med något som mejeribranschen inte klarat lika bra. Mjölk är rent objektivt betydligt mer näringsrikt och dessutom krävande att producera – varför så billigt? Dessutom har mjölken nu konkurrens av växtbaserade produkter som ofta kan uppvisa lågt klimatavtryck per liter, men definitivt inte hävdar sig i något avseende när man jämför per näringsenhet. 

Hur blev det så? Det som är räddningen för klimatet och som ger oss näringsrika livsmedel vi är skapta för att äta, hur kunde det hamna i skamvrån? Inte minst i dessa oroliga tider har vi ett stort jobb att göra med att visa vad svensk animalieproduktion går för. Vi ska fortsätta hålla betande djur och ta ansvar både för att det kommer mat på bordet och att markerna sköts. I dag tar alltför många båda delarna för givet men såväl nutida som framtida generationer kommer att ha anledning att vara tacksamma. Maten är och har varit alldeles för billig. Jag hoppas att det vi borde lärt oss av pandemi och krig i vårt närområde får oss att omvärdera vad som egentligen är viktigt att lägga pengar på.

 

Jessica Olsson
Veterinär och lammproducent

Artikeln publicerades fredag den 21 oktober 2022

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste

Kan normalt betyda olika saker?

Krönika: Inflationen fortsätter att ligga på en högre nivå än vad vi under många år ansett vara normalt. Vi får gå tillbaka till tidigt 90-tal för att hitta motsvarande nivåer och riksbankerna runt om i världen höjer sina styrräntor för att motverka utvecklingen. Följden blir högre marknadsräntor och här blir det intressant att ställa sig frågan vad som är normalt? Låt oss resonera lite kring begreppet referensram.

 

Kommentera