Hur ska vi lyckas med vår kompetensförsörjning?
Krönika: Hösten är en otroligt fin årstid som bjuder på ett helt spektrum av färger och miljöer och på mindre än några veckor går vi från blomstrande gröna träd till klargula löv och slutligen mattsvarta tomma grenar som sträcker sig mot skyn.
Lika snabbt som hösten hinner passera har min senaste kurs på Alnarp också gjort det. Under de senaste veckorna har jag fått djupdyka i ekonomins allra djupaste delar för att lära mig så mycket som möjligt om hur man analyserar företag. Något som var otroligt intressant, och efter timtals med arbete att analysera vår fallstudiegård tillsammans med min grupp så har jag kommit till en enkel slutsats. Oavsett lantbruksföretag vi synar så finns det ett återkommande problem: Kompetensförsörjning.
Kompetensförsörjning kan förekomma i många olika former, allt från utbildning, material, och personal. Sedan är det inte nytt att just kompetensförsörjning är ett problem, men för mig blev det väldigt tydligt efter att ha lyssnat på flertalet presentationer av företag. Att få tag i rätt kompetens på rätt plats är inte en lätt utmaning. Att hitta någon som kan tänka sig att jobba ett sju till fyrajobb är inte speciellt avancerat men när det innebär att hoppa i ett par skitiga gummistövlar, bära peltorkåpor och jobba obekväma arbetstider blir det genast svårare.
Många förknippar fortfarande lantbruksbranschen med ett smutsigt lågstatusyrke, och jag ställer ofta mig själv frågan hur det kan vara så. Hur kan det yrke som ser till att samtliga människor har mat på borden, vara ett yrke som allt för ofta klassas ner? I min värld borde alla som jobbar med lantbruk få stå högt upp på pallen eftersom de har ett av världens viktigaste jobb.
Men den stora frågan är just hur vi ska kunna förmedla att lantbruksyrket är så mycket mer än skitiga gummistövlar, peltorkåpor och obekväma arbetstider, samt lyckas rekrytera genuint intresserat folk till branschen. Jag har inte svaret på den frågan men tycker det är viktigt att den belyses och lyfts. För i Sverige bedrivs en väldigt bra agrar produktion, en produktion vi borde vara stolta över och förespråka. En produktion som konsumenterna borde veta mer om, vilket ofta diskuteras och det är helt rätt. Dock får vi inte glömma att kompetensförsörjningen i produktionen är minst lika viktig. Kanske kan vi rekrytera mer svensk arbetskraft till våra produktionsgrenar om vi har den senaste teknologin installerad, eller om vi varje dag bjuder på frukost. Kanske kan vi gynna utvecklingen av branschen om vi får utbildade 25-åringar att återvända till produktionen. Det finns många alternativ som kan bidra med kompetensförsörjning till vår bransch och jag vill bara nämna några. Men vill vi kunna prestera på topp i vårt lantbruk så måste vi ha en bra kompetensförsörjning i våra företag.
En bit på vägen i frågan kring kompetensförsörjning i form av personal tror jag är att vi vågar vara öppna. Förespråka våra styrkor men inte gömma våra svagheter. Motivera personal med tydliga målsättningar samt berömma och återkoppla. Men också föra en tydlig kommunikation, både inom enskilda företag och i lantbruksbranschen. För kunskap blir aldrig gammal så kan vi lära av varandra och utveckla vår bransch på ett sätt som gynnar vår egen kompetensförsörjning så är vi en bit på väg. På så sätt kan vi finna nya vägar att exempelvis rekrytera duktig och intresserad personal i våra lantbruksföretag. Det är ett långsiktigt arbete som tar tid, men jag skulle säga att det absolut är värt det.
Josefine Andersen
Lantmästarstudent och ordförande för Lantmästarkåren
