Stora möjligheter för svensk växtnäring, med stora hinder på vägen

Sverige är ett u-land avseende växt­näringsförsörjning. Vi är i mycket hög grad beroende av import. Det har inte brytt allmänhet eller regeringar, förrän kanske nu. Nu planeras många stora projekt som kan ge växtnäringsproduktion i Sverige. Lustigt nog är det varken svenska politiska initiativ eller svensk lantbrukssektor som ligger bakom de största satsningarna. Men hur realistiska är planerna?

I senaste Jordbruksaktuellt kan du läsa om en del av de satsningar på tillverkning av växtnäring och recirkulering av näringsämnen från avfall, som planeras vara i drift i Sverige, redan detta decennium. Det är glädjande initiativ som lever i den bästa av världar nu när svenska politiker gärna vill se statsstöd till dylika initiativ.

Samtidigt har ett olyckligt, enormt subventionskrig brutit ut mellan USA och EU. I höstas klubbades i USA IRA, Inflation reductions act. Det är ett gigantiskt stödpaket för gröna investeringar i industrin. IRA är en del av den massiva satsning som görs i USA för att få företag att flytta hem tillverkning till USA, men även för att locka till exempel europeiska bolag att flytta tillverkning till USA.

Nu kontrar EU med en ”grön industriplan” som ska ”förbättra konkurrenskraften i EU:s utsläppsfria industri och stödja övergången till klimatneutralitet”. Planen planeras klubbas i mars. EU:s länder är oeniga i hur mycket pengar som den gröna industriplanen ska omfatta, men vi kan på god grund förutsäga att de närmaste åren är utmärkta för den som vill ha projektstöd för industriella investeringar med grön profil.

Samtidigt som politikerna nu skriker gasa, agerar myndigheterna tvärbroms. Det går inte bra och inte alls fort för de nya industrierna att få miljö­tillstånd. Här behöver regeringen agera kraftfullt om inte satsningarna ska förskjutas till 30-talet eller flyttas till andra länder.

De mest betydande industriella satsningarna som kan ge växtnäringsproduktion i Sverige är utökad gruvdrift, metallutvinning och batteritillverkning samt spanska Fertiberias satsning på grön ammoniak. De redan aviserade satsningarna kräver att det i Sverige produceras extremt mycket mer el än idag, om bara några år. Det bedöms som orealistiskt. Produktionen lär inte hinna byggas ut så kraftfullt och elnäten tar också mycket längre tid att bygga ut. Vem ska få el och hur drabbas svenskarna och dagens företag om inte bara södra Sverige, utan hela landet blir ett elunderskotts­område?

Om vi bortser från tråkigheter som realism, så är bordet dukat för stora initiativ inom växt­näringsförsörjningen. Det är positivt och något vi i svenskt jordbruk bör uppmuntra och se till att få del i. Projekten kommer att initieras, vare sig tidsplanerna är realistiska eller ej. Och vår växt­näringsförsörjning kan bara bli bättre.

Stefan Ljungdahl