Varför ska man bo på landet?

Krönika: För många är det helt obegripligt att folk väljer att bo på landsbygden. Långt till affären, långt till skolan och i många fall långt till jobbet. Tittar man på den energipolitik som förts de senaste åren har det gett fördyrade levnadsomkostnader för de flesta, men det har oftast slagit hårdast mot oss på landet.

Vi är beroende av bilen för att kunna köra ungarna till träningen, åka och handla eller helt enkelt för att bara ta oss till jobbet. Det spelar ingen roll om man har en ”dieselmerca” från 80-talet, en bensindriven Golf från 90-talet eller en hybridbil från 2020-talet. Bränslet, oavsett om det är fossilt i rinnande form eller elektricitet från vindkraftverk, har blivit dyrt. Riktigt dyrt. För oss här ute på vischan är det ju inte så att bussarna går var tionde minut heller. Oftast går dom, på grund av indragna busslinjer, inte överhuvudtaget längre. Dessutom har övriga levnadsomkostnader som mat och sällanköpsvaror också gått upp i pris under 2022. Det är dock detsamma för alla, oavsett om du bor i Stockholms innerstad eller någonstans mitt i Värmland.

Så varför väljer då folk att bo på landsbygden? Det är inte utan att jag, som en gång när jag i två grader och regn och med snöslask upp till ankelknölarna halkade på gårdsplanen på väg till lagården och låg blöt som en utter och glodde upp mot det sammetslena mörkret funderade på om man inte skulle sälja av allt man äger och har och flytta till varmare breddgrader. Det är då man måste påminna sig själv om anledningarna till varför man väljer att bo kvar. Inte är det för att man är feg. Jag har själv med fru och barn flyttat både till och från den amerikanska södern med tre års mellanrum. Lika spännande och utmanande som det var att flytta dit, lika skönt var det att flytta hem till Småland igen. Inte heller är det för att allt är perfekt och rena paradiset här hemma i Sverige. Det finns mycket problem och många utmaningar i vårt samhälle idag, men det gör det i alla länder.

Huvudanledningen till att jag väljer att bo kvar är att här finns de mina. Både mina och min frus släktled kommer sedan flera generationer härifrån småländska höglandet. De har arbetat och strävat för att överleva. Gått kilometervis till och från skolan. Plockat alla tusentals stenar som ligger i våra stenmurar och spridda odlingsrösen. Gödslat ut för hand, lastat gödseln på häst- eller traktorkärra för hand och oftast också spridit ut gödseln för hand. De hade ingen belysning i lagården eller på gårdsplanen, som kunde styras av en app, eller traktor att köra fram foder med.

Ingen av tidigare generationer i våra släktled har haft det lika bra som vi har idag. Vi har mat för dagen, skolskjuts och en flispanna som värmer hus och vatten så länge som vi ser till att det finns flis i förrådet. Hur skulle jag då kunna vara den som ger upp? Om inte de tidigare generationerna, även om vi också har vår beskärda del av både utvandrare (och i något fall återvandrare), har givit upp så vore det väl fasen om vi skulle vara de som gör det.

Med de mina menar jag inte bara nära och kära utan också de som finns runtomkring. Vännerna som man jagar med, byborna som man träffar på pubkvällen eller när byns gemensamma julgran ska tändas nere vid sjön. Det finns en gemenskap, alla är hjälpsamma på ett sätt som inte förekommer på samma sätt i en storstad. Sladdar någon ner i diket i snömodden finns det alltid en gård med traktor i närheten som kan hjälpa att dra upp bilen. Får grannen motorhaveri på traktorn mitt i skörden får han självklart låna min till dess att det löst sig. Jag kommer ihåg hans föräldrar och han kommer ihåg mina. Det finns ett slags osynligt band som för oss svenskar ofta tar generationer att knyta. Det är en trygghet som är svår att värdera men när man väl står där i snödrivan med traktorn och kärran full med ensilagebalar och blir uppbaxad av kompisen med hans skotare så blir anledningen till varför man bor på landet väldigt tydlig och klar. Därför stannar vi kvar.

Christian Johnsson
Skogsingenjör