Sverige behöver fler betande djur – i både krig och fred
Krönika: På 1930-talet hade vi enligt Jordbruksverkets statistik cirka 3 miljoner nötkreatur i Sverige. Sedan dess har antalet dessvärre minskat och år 2020 fanns bara hälften kvar, varav cirka 510 000 var betande kor. Nu som då präglas Europa av oroligheter och frågan om Sveriges beredskap är högaktuell. Sveriges NATO-ansökan ligger på bordet och försvarsbeslut har fattats i syfte att möta framtidens krav på ett större och starkare försvar. Olika verksamheters mervärden ställs ofrånkomligen mot varandra, men problem uppstår när beslutsfattare underskattar den hand som föder dem.
Oräkneliga är antalet gånger jag har passerat över Revingehed i mellersta Skåne, förbi Södra skånska regementet P7. Revingehed är Sveriges största militära övningsområde och omfattar cirka 4 600 hektar mark och öppet vatten. Att hela området vid det här laget varken är uppodlat eller bebyggt har vi Fortifikationsverket och Försvarsmakten att tacka för, eftersom platsen har varit central för regementet sedan 1888.
Betande djur har hållit de vidsträckta ytorna öppna sedan 1960-talet och sedan tidigt 1990-tal drivs den naturanpassade verksamheten av KC Ranch. Med över 1 700 djur utgör de sannolikt en av Sveriges största betande besättningar. Djuren vandrar fritt och betar året runt, vilket innebär en även för Sverige unik typ av djurhållning.
År 2020 fattades beslut om en markant förstärkning av Försvarsmakten i södra Sverige, vilket bland annat innebär att man inlett arbetet med att sätta upp den 7:e mekaniserade brigaden på Revingehed. Med anledning av försvarets planerade övningar och ledningens behov av att tänka fritt i samband med dessa, riskerar korna att försvinna från Revingehed för att i stället ersättas av betesputsare. En direkt kostsam och otillräcklig åtgärd.
De betande djuren på de stora fälten, året runt, utgör ett fantastiskt sceneri. Att det går att beskriva som en idyll håller nog de flesta med om, exotiskt tycker några. Betande djur är dock inte enbart en fröjd för ögat. Vi som läser Jordbruksaktuellt förstår också att korna är en central del av vår livsmedelsproduktion och att de är viktiga för arbetet avseende vård av natur och miljö. Korna hindrar markerna från att växa igen till slyskog och kan dessutom beta otillgängliga, steniga och sanka marker dit inga maskiner kommer åt. De bereder inte bara väg för försvarets maskiner, de föder också deras förare.
I sammanhang där livsmedelsproduktion av någon anledning inte alltid imponerar kan kanske EU:s klimatmål om biologisk mångfald smälla högre. Fortifikationsverket uppger på sin hemsida att militär övningsverksamhet inte är något hot mot ett rikt växt- och djurliv. Tvärtom påpekar man att det på försvarens skjutfält finns en särskilt intressant flora och fauna. Bara på skånska Revingehed har 157 skyddsvärda och hotade växt- och djurarter identifierats. Frågan är om vi i första hand bör tacka korna eller stridsvagnarna för detta.
I en beteshage kan en enda kvadratmeter innehålla 40 olika växtarter. Vidare är många arter av insekter, fjärilar, bin och fåglar direkt beroende av just naturbetesmarkerna, där de lever i symbios med varandra. Varför kan inte myndigheter samspela med lantbrukare inom samma områden? Att militärens övningar intensifieras i oroliga tider är både väntat och högst rimligt. Vad som också vore rimligt är att livsmedelsproduktionen bevaras och förstärks. Att inte skattemedel slösas på onödiga åtgärder. Att lantbrukare ges förnuftiga förutsättningar att fortsätta bedriva naturvård och livsmedelsproduktion. Därför att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större.
Elna Laxmar
Veterinär
