Är det läge att dra på charter?
Krönika: Våren är här och med våren vaknar hela den gröna näringen. Lantbrukarna börjar komma i gång och vi odlare jobbar för fullt inne i värmen. Snart ska de första små plantorna ut i jorden. Plötsligt är vi mer utomhus än inne. Det är ljuva tider, om än lite hektiska. Tanken på att ha ett kontorsjobb så här års känns lång borta. Vilken mardröm att sitta på ett kontor bakom en dator månad in och månad ut.
Vårsolen skiner när jag svänger upp till mjölkgården där jag köper hö till våra får. När jag parkerar tänker jag att det är fint att det ändå finns en mjölkgård kvar i trakten. Jag undrar hur länge de kommer fortsätta? Jag menar, priset på allt de köper har ju gått upp men de får ju inte mer betalt för mjölken. Varför är det så? Varför känns det som om matproducenten hela tiden måste ta ensamt ansvar för att det finns mat till alla? Vad har konsumenten för ansvar i det hela?
Tänk om vi kunde ha ett hållbart matsystem i Sverige där vi kan förse vår befolkning med näringsrik mat till ett skäligt pris? Ett matsystem som bygger upp naturen genom att öka den biologisk mångfalden, ger friska hav och vattendrag och tar tillvara och fördelar den tillgängliga näringen jämt över hela landet. Hur kan konsumenten vara med och bidra till det här?
Vi behöver ju mat allihop. Men alla konsumenter förstår inte att det vi köper i mataffären påverkar utbudet och att det i sin tur påverkar matproduktionen. I slutändan påverkas naturen och vi som jobbar med den. Det hänger ju liksom ihop. Maten blir för anonym i affären. Du hittar samma produkter i affärer världen över. Skiftningarna i vår säsong suddas ut och utbudet i affären är detsamma oavsett om det är september eller februari. Vilka medvetna val kan vi egentligen förvänta oss av konsumenten när butiken ser ut så här?
När jag står på mitt fält och planterar mina små plantor eller när jag åker till mjölkbonden och köper hö så känns alla människor i mataffären och på våra restauranger långt borta. Men faktum är att de har hela min och din framtid i sina händer. De har makten att påverka det böljande jordbrukslandskapet från min barndom som jag älskar så högt. De har makten att tömma sjöarna på fisk och till och med själva vattnet genom de val de gör vid hyllan i mataffären. Om ingen handlar eller efterfrågar lokalproducerad mjölk så kommer det inte finnas några betande mjölkkor i vårt land. Om ingen är villig att betala för mervärdet av en ekologisk lokalt odlad sallad så kommer jag inte kunna fortsätta plantera ut mina små salladsplantor.
Men nu är det ju inte bara mitt jobb och ditt jobb som konsumenterna ska rädda, utan det handlar ju så klart om större frågor som vårt lands självförsörjning och framtidens matproduktion. Alla vi som jobbar utomhus med naturen vill gärna fortsätta göra det och vi vill att fler ska få möjligheten att göra det. Framtiden är spännande. Det finns så mycket vi kan utveckla, förbättra och samarbeta kring. Men det hänger på att någon köper våra produkter.
Jag tänker att konsumenterna behöver ta ett större ansvar för att det ska finnas hållbar, jämställd, svenskproducerad mat till alla. Vägen dit är kanske en fråga om prioritering? Med stigande matpriser är det ännu viktigare att prioritera köpen i matbutiken med den långsiktiga svenska matproduktionen i tanken. Lokalproducerat ekologiskt har blivit dyrt visst, men då kanske man skippar sommarens charter i stället?
Maria Hult
Odlare
