Nödvändigt omtag av reduktionsplikten

Är en sänkning av reduktionsplikten bra eller dåligt för jordbruket? Sänker eller ökar minskad reduktionsplikt dieselpriset? Det är elementära frågor som man kan tycka att det bör finnas klara svar på. Att döma av debatten är det omöjligt att veta. Riktigt så svårt är det inte att bedöma.

 

Dieselanvändningen för jordbrukets arbetsmaskiner är cirka 250 000 000 liter per år. Det är cirka fem procent av diesel­användningen i Sverige. OM sänkningen av reduktionsplikten sänker kostnaden för dieseln med 5 kronor per liter så innebär det 1 000 000 000 kronor exklusive moms i lägre kostnad för jordbruket. Det är mycket pengar, men ingen revolution för lönsamheten. Sannolikheten är hög att kostnaden för dieseln minskar med mindre än de omtalade fem kronorna per liter. Att som Preem argumentera för att sänkningen av reduktionsplikten ska leda till högre dieselpris, är bara löjligt.

Jordbrukets kostnader relaterade till diesel handlar dock inte bara om förbrukningen i arbetsmaskinerna. Tillkommer gör diesel för transporter till och från gårdarna och för privat bruk för livet i glesbygd, samt den indirekta fördyringen av nästan allt, till följd av Sveriges dyra bränsle.

Men är en sänkt reduktionsplikt bra eller dåligt för svenskt jordbruk som bransch? Vi är ju med och levererar råvara till bio-fraktionen. Hela cirka nittio procent av bio-fraktionen i dieseln är i dag importerad. Lite talar för att andelen svenskt skulle öka när reduktionsplikten enligt tidigare plan snabbt skulle stegras.

Sverige förbrukar redan i dag cirka 30 procent av hela världens produktion av HVO, som till stor del består av animaliska restprodukter. Vi förbrukar cirka 55 procent av hela EU:s HVO-produktion.

Självklart skulle en del av dessa animaliska restprodukter använts som till exempel foder i länder vi nu importerar från. Analys av exakt miljönytta och följdeffekter är minst sagt komplext. Helt klart är att det inte är miljönytta att gå från biodiesel till fossil diesel. Men hur stor nackdelen är kan med dagens långa, komplexa leveranskedjor debatteras i oändlighet.

Så svenskt jordbruk är i dag marginell leverantör av råvara till bio-fraktionen i diesel. Vår produktion av biobränslen kommer att öka kraftigt. Bland annat Lantmännen investerar för det. Föga förvånande har Lantmännen uttryckt sig gillande till den unikt höga svenska reduktionsplikten och är kritiska till den nu föreslagna sänkningen.

Likaså LRF har varit mot en sänkning av reduktionsplikten. Magkänslan säger att lantbruksmedlemmarna nog inte var lika positiva till den snabba stegringen till 66 procent bio-andel i dieseln som LRF-toppen.

Så vem har rätt, är sänkningen av reduktionsplikten positiv eller negativ för svenskt jordbruk? När entusiasmen för bio-revolutionen i en samling lantbruksfolk är som störst brukar jag förstöra festen med att påpeka att råvara till biobränslen sannolikt kommer att produceras där produktionskostnaden är som lägst, så det behöver inte vara jättesmart att göra vår produktion av råvara till biobränslen jätte­dyr. Det kan bli en utmaning att få drivmedelsföretagen att märka pumparna med ”Från Sverige”. Men ingenting är omöjligt. Se bara på de exceptionella framgångarna för till exempel Energifabriken, att få företag att byta till 100 procent HVO, trots rejäl merkostnad.

Vi har i svenskt jordbruk under en betydande period använt diesel med högst bio-andel, världens renaste jordbruk. Har vi marknadsfört det? Har det gett oss mer betalt för våra produkter? Nej, på båda frågorna.

Kanske får vi bättre utbyte av merkostnaden för biobränslen när företag frivilligt anammar 100 procent biobränsle, än när det lagstadgat är anonymt iblandat i all diesel. Det är lättare att marknadsföra.

Merkostnaden för dem som framgent vill profilera sig med 100 procent HVO blir nu säkerligen lägre, än den hade blivit om reduktionsplikten fortsatt skärpts i den extremt höga takt som det var tänkt.

Att sänka reduktionsplikten är såklart inget säljargument. Det är ingen förbättring för framtiden att fortsätta med hög andel fossila bränslen. Men Sveriges solo-race i det internationella miljö­arbetet gick för fort. Den ekonomiska verkligheten knackade på och det blev bakslag.

Ett omtag var nödvändigt. Nu tar vi nya tag för att med styrka och kraft se till att framtidens biobränslen är svenska. För det är dit vi ska.

Stefan Ljungdahl

Artikeln publicerades tisdag den 23 maj 2023

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste

Vem bestämmer vem det är som har rätt att vara bonde? 

Krönika: På 60-talet premierade lantbruks­nämnden ett urval av gårdar som kunde få bidrag för investeringar samt låga räntor på sina lån. Dessa gårdar rustades upp i koncentrerad rationalisering (KR) medan granngårdarna många gånger fick stänga ladugårdsdörrarna och arrendera ut marken. Efter inträdet i EU, blev betesputsen ett verktyg för att den bortvalda bonden fortsatt kunna ha kvar marken och ta igen jordbruksstödet. Vilket har lett till ytterligare svårigheter i norrländska bygder att utvidga produktionsgårdarnas arealer. 

 

Kommentera