Vad är ett liv värt?
Krönika: I kölvattnet av vargens utbredning i Västergötland står vi i det här området nu inför det som fårägare i många andra delar av Sverige gjort länge – en ständig oro för angrepp.
Oron blir inte mindre av att risken ska vara som störst på sensommaren, men vi har redan sett två riktigt stora och ett flertal mindre angrepp. Det finns fastställd ekonomisk ersättning, och man kan få extra om djuren till exempel har ett visst avelsvärde eller hälsostatus. För den lammproducent som förlorat mer än en tredjedel av sina vuxna tackor (vilket skett bara några mil från oss) är förlusten dock omätbar. Det kan vara ett livsverk i form av avelsarbete som går förlorat under bara en natt! Upplevelsen att hitta sina djur döda eller så illa skadade att de måste avlivas – sånt går inte att sätta ett värde på.
I sociala medier är tonläget alltid väldigt uppskruvat när det gäller varg. Vissa anser att ”det är väl bara att sätta ordentliga staket” och andra skriver att ”bönderna bryr sig väl inte om ifall djuren dör, de ska ju ändå slaktas”. Att sätta rovdjursavvisande staket är inte så enkelt som det låter, och definitivt inte en rimlig lösning för alla. De är också rovdjursavvisande, inte rovdjurssäkra, ska man komma ihåg. Påståendet att bönderna inte bryr sig om ifall deras djur dör visar med all önskvärd tydlighet hur långt ifrån varandra konsumenter och producenter hamnat. Det stämmer att får och lamm nästan alltid hålls för att så småningom slaktas, vilket givetvis inte på något sätt står i konflikt med att ta väl hand om dem så länge de lever vilket också de allra flesta gör!
Känslan av att inte kunna skydda sina djur mot den stress och smärta som ett vargangrepp innebär lämnar nog ingen oberörd. Djuren är inte anonyma produktionsenheter, de är individer som det lagts mycket omsorg på sedan de först såg dagens ljus. Många verkar tro att i stordriftens spår följer automatiskt sämre djuromsorg, men jag vågar påstå att det inte alls stämmer med ett citat från en av mina allra största förebilder bland lantbrukare som byggde lösdrift istället för långbås till sina mjölkkor. En stor förbättring för korna (och honom) men som han sa när jag kommenterade det ”inget är bättre än det blir skött”. Så är det verkligen! Det finns besättningar med åtta tackor där djuromsorgen sviktar, och det finns de som har femhundra tackor och matar vartenda lamm med råmjölk.
Att få höra att man inte bryr sig om sina djur efter att ha skött dem enligt konstens alla regler och på kuppen skapat arbetstillfällen, skatteintäkter, öppna landskap vid sidan av något som alla ju trots allt behöver (mat) – det är ett sådant hån att det borde vara straffbart. Jag lider med de djurägare som får detta kastat emot sig efter att ha offrat nattsömn för att kolla till förlossningar, och badutflykter för att gräset måste tas medan det är uppehåll, eller kommit sent till festen för att ett djur skadat sig och måste få hjälp först.
Vi har, vad vi vet, haft varg som närmast ett par kilometer från våra djur. Detta är som sagt innan högsäsongen för angrepp börjat och det är varenda dag med en känsla av obehag vi kollar till dem på betet. En ny tid. Måtte det komma andra tider.
Jessica Olsson
