Är det bondens roll att utbilda?
Krönika: För lite drygt tre månader sedan skrev jag ”Det bästa av allt är att innan man har facit så blir tredjeskörden 2023 den bästa i mannaminne”. En mening som i ärlighetens namn kändes svår att skriva, men för att få tyngd i något så måste man ta i. Summerar man tredjeskörden här i vår del av landet kan man ändå konstatera att det där med en rekordstor tredjeskörd inte blev helt fel.
Vem trodde i mitten på juni att vi i början av augusti skulle få 100 millimeter regn på mindre än ett dygn? Regnet kom precis dagarna efter att vi spridit flytgödsel på vallarna efter en rätt dålig andraskörd. Det tillsammans med värmen fick gräset att fullkomligt explodera.
Men regnet ställde också till det. Jag har aldrig sett så många fält som lämnats halvtröskade på grund av risken att köra fast med tröskan, som i år.
Ännu en gång blir det verkligen svart på vitt att vi inte har en aning om hur året utvecklar sig. Alltid är det något. Torkåret 2023 blev till blötåret 2023 som inom några månader kommer bli… ja vadå? Sjukdomsåret 2023 med den pågående svinpesten?
I september (v.39) marknadsför MSB den årliga Beredskapsveckan. Det är givetvis ett bra initiativ för allmänheten, även om jag inte kan låta bli att undra om det gör någon större skillnad? Kanske i en vecka, för personer i övre medelåldern som bor på landsbygden. Till yngre människor boende i innerstaden är det väl mer tveksamt om budskapet ens når. Det är inte så coolt att förbereda sig för något som kanske inte ens händer. Även om man såklart inte kan gå och oroa sig hela tiden, så känns det för oss som är uppvuxna på landsbygden lite märkligt att det i många hushåll inte finns någon beredskapsplan alls. Inte minst om det hela ens liv funnits djur på gården man vuxit upp på.
Nästan halva året handlar i stort sett om att förbereda sig inför den lilla ”krisen” som inträffar varje år i varierande grad, det vill säga vinterhalvåret. Grovfoder, halm och spannmål ska skördas, tas hem och lagras in. Det ska sedan hushållas med fram till åtminstone maj/juni då betet förhoppningsvis börjat växa igen och djuren kan åka ut till sina sommarjobb som betesdjur.
Kanske borde Beredskapsveckan något år även inrikta sig speciellt till personer med sällskapsdjur. Det känns som mer regel än undantag att det kommer ett samtal under vintern från någon med två hästar eller fem får som behöver grovfoder akut eftersom höbalen de hade tog slut i går.
Eller skulle man koncentrera denna vecka (eller en liknande) enbart på att punktsprida information om hur mat produceras. För helt klart verkar det inte gå att tjata nog om det. Det finns bra initiativ så som Bonde i butik, Bonden i skolan och Facetime a farmer. Men det verkar som att det ändå är svårt att nå fram. En del personer bryr sig i stunden, några går verkligen in på djupet och hälften hör inte ens vad som sägs. Ungefär på samma sätt som jag skulle gissa att det är med MSB:s Beredskapsvecka.
Något jag kommit att fundera på i dessa ”träffa en bonde-aktiviteter” är i vilken utsträckning det genererar någon intäkt till bonden personligen genom lön. Jag vet inte till hundra procent hur upplägget ser ut, det medger jag. Men den stora farhågan är ändå att detta är något som till viss del förväntas ske på ideell basis i ett redan hektiskt schema. För att man tycker det är kul att möta konsumenter eller för att man själv tycker det är viktigt. Det är otroligt viktigt, men är det verkligen till syvende och sist vi bönder själva som ska ha till uppgift att utbilda ett samhälle på väg bort från verkligheten? Inhemsk livsmedelsproduktion är beredskap om något.
Lisa Holmström
