Vem ska stödja de lokala producenterna?
Krönika: Under beredskapsveckan kunde jag via sociala medier följa olika offentliga verksamheter som ser över sin verksamhet, stärker kompetens och kommer med innovativa lösningar för att vara redo om krisen kommer. De innovativa lösningarna handlar ofta om hur man kan kringgå EU-direktivet som försvårar för kommuner att efterfråga lokalproducerat i sina upphandlingar. Att det överhuvudtaget finns ett sådant direktiv får mig att höja på ögonbrynen, det är för mig en självklarhet att vi ska värna om det lokala så mycket vi kan.
I januari 1995 gick Sverige med i EU. Det finns många olika åsikter om att medlemskapet ställer till det för oss, men det finns också fördelar, exempelvis fri handel. Därtill finns det också lagar, regler och direktiv som medlemsländerna måste följa. Ett av EU-direktiven berör just fri handel och styr den offentliga upphandlingen, där grunden i princip är objektivitet och öppenhet. Myndigheter får inte vara lojala mot varken det egna landets leverantörer eller de som levererat tidigare. De som erbjuder de bästa villkoren blir den leverantör som också vinner.
Det är också här som det stora hindret för lokala leverantörer finns. En lokal leverantör är ofta mindre än de stora grossisterna som finns på marknaden. Hur ska dessa mindre, lokala leverantörer kunna ge de bästa villkoren med lägst pris och ständiga leveranser?
Om det blir en större kris här, kommer det påverka hela Sverige. Transporter kommer inte kunna gå som vanligt till exempel till de offentliga köken. Det är då vi använder det vi har i närområdet, vilket jag tror är en självklarhet för många. Den offentliga sektorn serverar runt tre miljoner måltider varje dag och upphandlar en hel del livsmedel. Tänk om dessa livsmedel kunde vara lokala, åtminstone i den mån som det går.
Nu kanske ni tycker att det självklara svaret om vem som ska stödja de lokala producenterna, är vi privatpersoner. Vi bidrar då med ett lokalt öppet landskap, stödjer den lokala bonden men också den lokala näringslivsverksamheten generellt. Inte minst upprätthåller vi den lokala matproduktionen som är en viktig del i krisberedskapen. Men hur lätt är det för alla att välja lokalproducerat före pris, i dagens dalande ekonomi? Fråga en student så är jag säker på att svaret är: jättesvårt. Det finns säkert enormt många fler som inte är studenter och ändå skulle svara samma sak. Så vore inte då offentliga verksamheter en ypperlig möjlighet för att stödja våra bönder i dessa tider? Utan att behöva lägga energi på att kringgå regler?
Kanske har de senaste årens kriser i Europa och världen satt mina tankar i ett annat perspektiv. Kanske har min utbildning gjort att jag blivit mer medveten om den svenska försörjningen. Oavsett vad svaret är, kommer de offentliga måltiderna fortsatt behöva tillagas. Sjukvård och skola är två viktiga pelare i samhället som inte kommer stänga ner i första taget bara för att krisen kommer.
Kanske borde EU-direktivet ses över i dessa kristider, för att ge medlemsländerna ett tillfälle att granska sin självförsörjningsgrad, och ge den offentliga sektorn en chans att kunna kräva lokal- och närproducerat i den mån det går. Det jag vill komma fram till är att den offentliga sektorn skulle kunna vara en stor och bra kund till våra lokala lantbrukare.
Men vem ska stödja de lokala producenterna i en tid där de behöver det som mest? EU, Sverige, du, jag?
Agnes Karlsson
Agronomstudent
