Vad lär sig skolelever om svenskt lantbruk?

Krönika: Vid några olika tillfällen har jag fått möjligheten att besöka grundskoleklasser för att prata om lantbruk och livsmedelsproduktion. Jag har träffat mellanstadie- och högstadieelever på skolor i såväl storstad som landsbygdsort. Nyligen träffade jag åttondeklassare och hade förberett mig på att prata om den gröna näringens otroliga bredd, om livsviktig produktion och om alla tiders framtidsbransch. Resultatet blev platt fall, minst sagt.

Efter en kort inledning ställer jag frågan om varför lantbruksbranschen är viktig och ber dem att diskutera två och två. Jag förväntar mig åtminstone en handfull ganska självklara argument från klassen. Istället ombes jag att specificera vad lantbruksbranschen innebär. Finns det fler yrkeskategorier än bonde? Kan man ens utbilda sig till bonde? Jag hinner aldrig diskutera varken högteknologi, innovation eller näringens möjligheter och utvecklingspotential. Istället får jag lov att börja om från början. 45 minuter försvinner iväg och läraren misstar mina försök att fiska efter någon form av verklighetsförankrad kunskap om lantbruksbranschen som passion, när hela jag egentligen genomsyras av ren frustration.

Egentligen är det inte så att det kommer som en chock. När jag tänker tillbaka på min egen skoltid, minns jag till exempel mitt första år på en kommunal gymnasieskola i Lund. Vi elever som läste den naturvetenskapliga linjen skulle åka på studieresa till en gård i gränslandet till Österlen för att lära oss om lantbruk. Vad bra det låter, kanske ni tänker, men haken i det här fallet var att gården vi besökte ser ut och drivs så som man tänker sig att det såg ut på Carl von Linnés 1700-tal. En kulturhistorisk pärla, förvisso, men ett tämligen osunt studiebesök för en gymnasieklass från Lund som ska lära sig om hur man brukar jorden för att producera mat.

Självklart finns stora skillnader i hur kunskap om lantbruk och livsmedelsproduktion förmedlas av lärare i olika skolor i olika delar av landet, men problematiken är och har länge varit uppenbar. Det är av största vikt att barn och ungdomar ges en konkret bild av hela kedjan från primärproduktion och livsmedelsförädling till konsumtion. Det är skolbarnen som är framtidens konsumenter och normskapare. Utifrån deras val vid hyllan i affären har de makten att styra såväl marknaden som produktionen. De kan bli branschens största stöttepelare eller motståndare. Skolbarnen är dessutom framtidens beslutsfattare och arbetskraft. Lantbruksbranschen har ett stort behov av att rekrytera ny arbetskraft och kräver en större rekryteringsgrund än förhoppningen om att ett intresse för att arbeta inom lantbruksbranschen skall nedärvas i rakt nedstigande led.

Vi behöver introducera lantbruk till skolbarnen mycket tidigare och sedan se till att följa upp och fortsätta fördjupa deras kunskaper genom hela grundskolan. För att göra det krävs bland annat ökade resurser till att fortbilda lärare och ge dem verktygen att förmedla uppdaterad och verklig kunskap om lantbruksbranschen till sina elever. Visste ni att Skolverket upphörde med sin granskning av läroböcker år 1991? Sedan dess vilar ansvaret för kvalitetssäkring och val av läromedel på rektorn för respektive skola, men i praktiken desto oftare på varje enskild lärare. Här finns potential att kunna göra stor skillnad, för i ett samhälle där kunskapen om lantbruk och livsmedelsproduktion hos gemene man redan är mycket låg, vad kan vi då förvänta oss att man lär ut om svenskt lantbruk i skolorna?

Elna Laxmar
Veterinär