Kan man ställa produktion av mat mot lyxkonsumtion?

Krönika: Det krävs inte särskilt mycket surfande för att hitta artiklar om hur stora klimatutsläpp som orsakas av produktion av livsmedel i allmänhet och kött i synnerhet. Något annat än att det ger utsläpp vore orimligt – alla former av odling och produktion gör ju det. Samtidigt känns det för mig ologiskt att ställa utsläpp från produktion av livsmedel mot utsläpp orsakade av klädtillverkning, produktion av billiga plast- eller elektronikmojänger med otroligt kort livslängd, eller mot att reflexmässigt köpa nytt istället för kolla om det går att laga sådant som gått sönder. 

 

En viktig faktor när det gäller att få ner utsläppen är att minska svinnet. I vårt land slängs ofattbara mängder fullt ätbar mat! Det om något tyder ju på att maten inte alls är så dyr som det sägs. Hade vi satt värde på maten så hade vi antagligen varit bättre på att ta tillvara rester och att inte köpa eller laga mer än vad som går åt. 

Idisslarna är de verkliga syndabockarna bland livsmedelsproducerande djur. Tills ganska nyligen har man dock ”glömt” att de också bidrar med en hel del. Många av dem hålls på bete sommartid där de skapar protein av sådant vi inte kan tillgodogöra oss och de konsumerar en stor andel vallfoder som gör att mark hålls bevuxen året runt. Bra för biologisk mångfald, kolinlagring och för en mark mer motståndskraftig mot extremväder – inte så oväsentligt.

Tidigare i år hörde jag ett känslosamt inslag på radion där en holländsk mjölkbonde berättade hur jordbrukspolitiken i Nederländerna känns som en häxjakt. ”Vi producerar ju mat!”, sa hon och fortsatte: ”men i samhällsdebatten framstår vi som miljöbovar”. I Sverige kallas lantbruk för miljöfarlig verksamhet. Den politiken ger inte precis signalen att bönder betraktas som samhällets viktigaste yrkesgrupp, trots att ingen ännu lyckats leva utan mat. 

I utkanten av min hemstad har det de senaste åren vuxit upp ett handels­område där bland annat bygg- och elektronikvaruhus etablerat sig. Av mängden bilar på deras parkeringar (som i sig är ett problem när det kommer till effekter av stora mängder regn på kort tid jämfört med gräsbevuxen mark) har medelsvensson i den här trakten inte alltför ont om resurser att lägga på tv-apparater, skruvdragare och enorma julbelysningar. Varje besök i ett välfyllt varuhus där kunden navigerar som längs med en snitslad bana tenderar dessutom att orsaka en del spontanköp av bra att ha-saker. Missförstå mig rätt, givetvis kan ett köp av till exempel skruvdragare vara högst motiverat – men jag tillåter mig att tro att en hyfsad andel av besöken i nämnda butiker leder till köp som egentligen inte var nödvändiga. Hur stor tv någon egentligen behöver är givetvis omöjligt att avgöra, men det är ett behov som mänskligheten bara för ett par generationer sedan inte ens kände till, så särskilt vitalt borde det inte kunna vara att regelbundet byta upp sig. Hur kan den här typen av utsläpp inte hamna vid skampålen, om idisslarna som fanns långt innan ordet klimatförändring uppfanns, absolut ska stå där?

Men – allt är inte dystert! De senaste åren med pandemi och nu krig i närområdet har satt värdet av en stark inhemsk livsmedelsproduktion allt mer i strålkastarljuset. Ansökningarna till naturbruksgymnasiernas jordbruksinriktningar ökar. Vågar vi hoppas att bonde kommer att vara det finaste yrke man kan ha i framtiden? 

 

Jessica Olsson
veterinär och lammproducent 

 

Artikeln publicerades måndag den 13 november 2023

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste

Vem bestämmer vem det är som har rätt att vara bonde? 

Krönika: På 60-talet premierade lantbruks­nämnden ett urval av gårdar som kunde få bidrag för investeringar samt låga räntor på sina lån. Dessa gårdar rustades upp i koncentrerad rationalisering (KR) medan granngårdarna många gånger fick stänga ladugårdsdörrarna och arrendera ut marken. Efter inträdet i EU, blev betesputsen ett verktyg för att den bortvalda bonden fortsatt kunna ha kvar marken och ta igen jordbruksstödet. Vilket har lett till ytterligare svårigheter i norrländska bygder att utvidga produktionsgårdarnas arealer. 

 

Kommentera