Blir man någonsin fullärd?

Krönika: Jag har precis börjat min åttonde termin på husdjursagronomprogrammet, om ett år har jag börjat skriva på mitt examensarbete. Det var med både skräck och höga förväntningar som jag sökte in till ett femårigt program. Fem år kändes som en evighet och det är inte förrän nu som jag inser att tiden bara flugit förbi. 

 


I början funderade jag, säkert likt många andra, på vad jag gett mig in på. Men allt eftersom tiden gick och för varje kurs jag läste blev allt bara roligare och roligare. Inte kunde jag tro att det skulle vara så roligt att räkna bidragskalkyler och lära mig om lantbrukets framtida utmaningar. Jag känner verkligen att jag hittat rätt och det är en känsla som jag hoppas alla studenter någon gång får uppleva.

Väldigt många studenter kan nog känna igen sig i den stress som finns över att man ska vara fullärd när man tar examen, oberoende av vad man studerar. Tiden man får som student är enligt många den roligaste tiden i livet, en tid som kanske en del inser att de tagit för givet. Det var först efter fem terminer som jag insåg hur fort tiden går, sakta men säkert började nedräkningen mot examen och jag började fundera på ifall jag var en av de som tagit studietiden för givet. Jag har gjort mitt bästa för att greppa tag i de möjligheter jag blivit erbjuden, men ändå känns det ibland som att jag inte gjort tillräckligt för att lära mig mer. 

En känsla av stress började gro. Jag insåg att det fanns så mycket kopplat till min utbildning jag vill hinna uppleva innan examen. Lantbrukare att besöka, personer att träffa och kurser att läsa. Framförallt började jag fundera väldigt mycket på vad jag vill göra efter examen. Vad vill egentligen jag som agronom göra när jag blir stor?

Vid flera tillfällen under min studietid har jag drabbats av dåligt självförtroende.  Men så plötsligt står jag och diskuterar fördelarna med förlängt kalvningsintervall tillsammans med äldre kursare mellan två föreläsningar. Och plötsligt kan jag diskutera ventilationens påverkan på stallmiljön med en husdjursagronom jag träffat på sommarjobbet. Det är då jag inser vad mycket jag egentligen kan och att jag också förtjänar en klapp på axeln. Det är lätt att tvivla på sig själv och ifall man lärt sig tillräckligt, men om det är något som verkligen är sant så är det att ju mer man lär sig, desto mer inser man att man ännu inte kan.

Vi studenter får ofta höra att det inom de närmsta åren är många väldigt duktiga agronomer som kommer gå i pension och att det finns risk för ett stort kunskapsglapp. Det kommer bli svårt att fylla skor från personer som ägnat hela sitt arbetliv åt branschen, som jobbat med detta långt innan jag föddes. Det kommer bli en utmaning, men det är en utmaning jag i framtiden skulle vilja ta mig an. 

Om det är något jag lärt mig under min utbildning så är det att man kommer fortsätta lära sig nya saker så länge man lever. Det är omöjligt att vara en fullärd agronom när man tar examen, det är först ute i arbetslivet som utbildningen mot att bli en riktigt duktig agronom börjar.

 

Cecilia Olson
Husdjursagronomstudent 

Artikeln publicerades söndag den 25 februari 2024

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Direkt i din inkorg!

Senaste

Vem är politikernas bästa vän?

Krönika: Höj självförsörjandegraden, öka beredskapen, stärk livsmedelsförsörjningen! Förslagen om hur detta kan göras är många, men på andra sidan av samma mynt exploateras mark årligen. Det är förvisso ett annat tema på krönika än det jag tänkt, men det knyter an till ämnet. Vem är politikernas bästa vän? Vad jag förstår ska aktuella kapitel i miljöbalken utredas och förhoppningsvis leda mot ett starkare skydd av jord- och skogsbruksmark. Då kan markägare förhoppningsvis slippa årsvisa tvister mot maktgalna bolag som yrkar på att de ska tillgodose väsentliga samhällsintressen. Vad är det, om det inte är att skydda den brukbara mark som finns?

 

Kommentera